Platonsk profetia?

Om en fullkomligt rättrådig människa trädde fram i vår värld, vad skulle hennes öde bli?

Det är ett tankeexperiment som Platon kastar fram i andra boken av Staten, och det fick mig att höja lite på ögonbrynen. Mitt i den övergripande diskussionen om rättrådighetens väsen ber han läsaren att föreställa sig den ”fullkomligt rättrådige” människan, ”en enkel och ädel man” som är ”fulländad i sitt sätt att vara” och som ”inte vill synas god, utan verkligen vara god”.

För att kunna tänka sig en sådan man, säger Platon, är det nödvändigt att ”ta ifrån honom skenet, ty om han synes vara rättrådig får han hedersbetygelser och gåvor därför att han synes vara sådan, och då blir det alltså oklart om han är rättrådig för rättrådighetens skull eller för gåvornas och hedersbetygelsernas skull. Allt skall han avklädas utom rättrådigheten”. Därför skall han också få ”det värsta rykte för orättrådighet trots att han inte begår någon orätt, så att hans rättrådighet kan prövas och man kan se om han berörs av det dåliga ryktet och alla dess följder”. ”Livet igenom skall han synas orättrådig fastän han är rättrådig”, men eftersom han är fullkomlig i sitt slag kommer han befinnas vara ”orubblig intill döden”.

Sådana måste villkoren vara för att man skall kunna tänka sig den fullkomligt rättrådige. När vi nu har gjort det, fortsätter Platon, ”är det inte längre svårt att beskriva vilket öde” som väntar honom. ”Eftersom han är som han är” kommer han att falla i deras händer ”som sätter orättrådigheten högre än rättrådigheten” och som ”inte strävar efter att vara rättrådiga, utan att synas vara det”. Under dessa ”kommer han att bli piskad, torterad och slagen i bojor”. Men inte nog med det, utan ”till slut, när han har lidit allt ont, kommer han att korsfästas”.

(Guldstjärna till den som fem gånger på raken lyckas uttala anaschinduleuthēsesthai, ”att skola korsfästas”.)

Så var det med den saken. Jag kan för övrigt skjuta in att det grekiska ord som Platon använder när han kallar denna fullkomliga människa för ”ädel” (gennaios) lika gärna kan betyda ”av hög börd”, det vill säga ”född av en förnäm fader”. Just sayin’.

Ett norskt ordspråk

Den som gräver en grop åt andra, får mycket att stå i.

Nu råder visserligen viss tvekan om ordalydelsens exakta betydelse — blir det ett djupt hål, eller får han omåttligt mycket att göra? Hursomhelst tyckte jag skämtet hade ett djup, som förhoppningsvis föranledde en viss tillfredsställelse hos upphovsmannen. Dels gräver den som gräver förstås sig ner i avgrunden — helvetet anses ju traditionellt höra jordens innanmäte till — och förlorar i samma grad kontakten med Himmelen, och dels finns det ingen måtta på hur mycket tid man kan lägga på att hamna före sina medmänniskor i bolagshierarkin, statusjakten, BNP-ligan etc; kort sagt: Lugn och ro får man genom att se över sitt eget hus; inte genom att vinna företräde och förmåner, utan genom att rensa ut sin andliga ohyra och sjukdomskälla. Man kan med detta i åtanke besinna en kort rad svenska ordspråk, av vilka jag dessvärre aldrig hört något uttalas:

Den har fiender nog som har sig själv kär.

Hellre fri i nöd än slav med sockerbröd.

En knuten näve kan varken ge eller ta emot.

Från ren källa flyter rent vatten.

Tomt ämbar stiger alltid i höjden.

 

Snus och cigaretter — inför Påskfastan

En god vän förmälde hur han, härom kvällen, satt och skrev på en hemtenta. Sedan flera år har han av och till försökt att få ett slut på sitt nikotinberoende, och nu kände han, hur han bara måste ta en cigarett för att kunna bibehålla koncentrationen, och få struktur på sitt studerande. Han beslöt sig för att gå och köpa ett paket. Men, han hade väldigt ont i ena knät, så vid första steget i trapphuset, och inför utsikten att behöva forcera även de omfattande trappsystem (jag kan intyga att de trapporna verkligen har MÅNGA steg) som utgör vägen ner till affären, kände han, att det nog vore mera vist att låta suget bero, så han gick in igen. Dessvärre kan det ju ibland vara så att vissa situationer ibland tjänar till att förstärka ett kroppsligt behov, och han fick helt enkelt ingenting skrivet, utan tankarna kretsade hela tiden kring hur gärna han skulle vilja ta en cigarett, och vilken nytta han skulle ha av den. Så, han snörde återigen på sig skorna, trotsade sitt ömmande knä, och tog sig hela vägen ner till Konsum — bara för att finna att klockan inte bara slagit fem över stängningsdags, utan också att affären faktiskt hade slagit igen portarna för gott. Han berättade hur han kände det som om Gud just måste ha spelat både honom och djävulen ett spratt, och kunde inte låta bli att själv skratta, inför all denna möda han förgäves utkämpat för lastens skull, och hur han sedan liksom hade vinden i ryggen, både då han gick hem, och då han, utan rökpauser, satte sig att skriva vidare. Ibland kan yttre faktorer förstärka en god föresats!

Vad är en auktoritet?

Innan du sätter din tilltro till någonting måste du pröva och urskilja.

(Gregorios av Sinai, Om bönen, 7)

Som synes har vi ortodoxa för vana att på troslivets alla områden hänvisa till “de heliga fäderna” och åberopa deras exempel som förebilder. Vi fäster stor vikt vid traditionen och godtar att det i allt från bön och handling till skrifttolkning och liturgi faktiskt kan finnas “auktoriteter”. Det är inte svårt att tänka sig hur mycket av en stötesten detta kan vara för många idag, särskilt som vi alla – vare sig vi är troende eller ej – har det protestantiska arvet i vårt blod. Utan att vilja förringa detta arv kan man nog ändå konstatera att det har bäddat för ett åsiktsklimat där det är svårt att utan vidare acceptera den ortodoxa traditionalismen. Den troende kunde till exempel fråga sig om det inte är höjden av inbilskhet att vilja inrätta auktoritära medlare mellan Gud och den enskilda människan, precis som den sekuläre “ryggmärgsprotestanten” undrar om inte religionen som sådan är ett påfund av giriga och patriarkala präster som utnyttjar människors godtrogenhet för egen vinnings skull.

I ett tidigare inlägg reflekterade Joel över sin väg till urkristendomen. När jag själv blickar tillbaka inser jag att åtminstone en bidragande orsak till min egen återresa var något som vi provisoriskt och kanske lite provokativt kan kalla för “auktoritetsbeviset”. Missförstå mig rätt; jag menar inte att jag genom hot och pådyvlan till slut fann det för gott att svälja ett åsiktspaket. Det jag har i åtanke är snarare den tilltagande insikten – som för min del också var något av en utdragen chock – att det både finns och har funnits djupt troende människor som inte trots sin fromhet, utan just i kraft av densamma, tornar över de flesta av oss i allt som förtjänar att kallas gott.

I min egen läsning av “fäderna” – manliga och kvinnliga, antika och moderna – tyckte jag mig framförallt ha funnit intelligens. Inte ytlig slughet, utan sann, klar, rofylld, oegennyttig intelligens, av det slag som lätt och ledigt tränger igenom tingens yta och griper tillvarons mysterier i dess Urkälla. Samma innerlighet fann jag i deras syn på, och förkroppsligande av, dygden. Här hade det aldrig varit fråga om att undertrycka sina naturliga förmögenheter i en kvävande moralism, utan helt enkelt om att återvända till människans urtillstånd genom att ånyo låta sig gestaltas i enlighet med Guds skönhet.

Var inte rädda för att höra om dygden och känn er inte främmande för det ordet. Dygden är inte långt ifrån oss, den finns inte utanför oss. Det är inom oss den verkar, och om vi bara vill är detta en lätt sak. Dygden existerar när själen har sin andliga del i enlighet med naturen, när den fortfarande är sådan som den kom till, nämligen god och helt rättsinnig.

(Antonios den store, efter Athanasios av Alexandria, Antonios’ liv, 20)

Fädernas dygd visade sig vara på en gång en förutsättning för och en konsekvens av deras andliga intelligens, och dessa båda var en frukt av bönen. Men mer om det någon annan gång.

Jag inser att inget av det här kan tjäna som bindande argument, men förhoppningsvis kan det i alla fall ge en liten fingervisning om vad det egentligen är som gör en andlig auktoritet till en auktoritet. Det handlar alltså inte om konvention eller blind tilltro, det handlar om att söka “specialistkompetens” där den faktiskt finns. Om fäderna är pålitliga förebilder så är det inte för att de är auktoritära, utan för att de är auktoritativa; deras erfarenhet i bönen och kärleken till nästan visar oss vad det andliga livet faktiskt syftar till, och genom deras exempel förstår vi hur som helst att det aldrig – nota bene – kan vara fråga om ett dogmatiskt munväder utan själslig förankring.

Visst är det så att människan i all sin skröplighet vet att missbruka sin ställning, och även bland fäderna har det funnits koleriska råskinn. Icke desto mindre finns det hos de sanna bedjarna en omisskännlig “andlig parfym” som förmedlar att vi har allt att vinna på att låta dem leda oss, men inte för att vi har läst det i böcker eller för att vi har blivit hypnotiserade av en social gemenskap. Nej, denna parfym eller utstrålning – den Helige Andes strålglans – känner vi tydligt igen för att något av dess upphov slumrar inom oss själva och där i all stillhet pockar på att få spira fram. Spiritus ubi vult spirat …

En tillbakablick

Jag diskuterade alldeles nyss med en gammal vän, som jag lärde känna innan beslutet att konvertera till den Ortodoxa kyrkan ännu hade tagits, och då jag visserligen hade kommit till tro, men ännu inte hade låtit den ta sig några yttre uttryck, hur själva processen att gå från ateist/agnostiker till troende egentligen gick till. För, helt enkelt var det då inte; att tro på “något större men inte veta vad” må vara väl så politiskt korrekt (vilket låter sig illustreras av omfångsskillnaden i de flesta bokhandlar mellan new age-avdelningen och den rent religiösa, trots att ateistisk litteratur ofta sällas till den senare kategorin) men, att bli praktiserande religiös inom den gamla, trötta kristendomen, räknas som kontroversiellt och provocerande — särskilt som jag faktiskt var på vippen att ansluta mig till Humanisterna och deras trossatser.

När jag ser tillbaka, minns jag, att jag av en vän som bedrev religionsstudier, fick en bok om den framväxande andliga och ekologiska krisen i Väst, och sambandet mellan de tu, författad av en samtida muslimsk tänkare. Den var författad med en (själv)klarhet och träffsäkerhet, som vid denna min tid av andligt tvivel, kom som en frisk fläkt. Det var alltså möjligt att förena ett skarpt, genomskådande intellekt, format och slipat genom en rad prestigefulla utbildningar, med en andlig övertygelse? Oerhört! För, jag — som många andra — hade bilden av kristendomen som något närmast anti-intellektuellt: Man förväntades förnimma Jesu närhet väldigt starkt, och det hade jag då rakt aldrig gjort, och det verkade åtminstone på de kristna jag mötte, som om de liksom aldrig reflekterade eller ifrågasatte i någon nämnvärd utsträckning. Dessutom hade jag irriterats av flera fall av skenhelighet, där människor lät den kristna tanken rättfärdiga något som, i mina ögon, alls inte var vidare kristet eller gott. Att nu faktiskt läsa något som appellerade både till förnuftet och till min slumrande tro, samt antydde att de två alls inte behövde ligga i krig med varandra, var precis vad en vresig tvivlare behövde.

En rad andra faktorer influerade min läsning positivt — kände exempelvis en viss tillfredsställelse då ett antal fördomar, om både muslimer och religion i stort, krossades — men det kan nog vara läge att gå vidare till nästa betydelsefulla händelse: en debatt i teve mellan Ulf Ekman och Christer Sturmark. Här framgick med all önskvärd tydlighet vem det var som på allvar försökte bemöta sin motståndares argument, vem som hade störst förståelse för den andre, och vem som framstod som mest öppensinnad. Någon tid innan denna debatt hade jag sett en trevlig intervju med mysige ABBA-Björn, som för mig gav Humanisterna ett ansikte — ett karismatiskt sådant — så jag började titta på debatten med det självklara syftet att se denne Livets Ord-pastor få på huden en gång för alla. Stor var min förvåning, då jag efterhand upptäckte, att denne förmodat “dålige” representant för kristendomen uppväckte desto mera sympatier, och framhöll rimligare poänger, än den förmodat gode talesmannen för ateismen.

Storartat! Jag kände det som om brallorna sakta och obönhörligen drogs ned — jag hade alltså tagit fel i denna den mest grundläggande av alla frågor; en fråga, där en åsiktsändring måste få enorma konsekvenser. Jag kände det också som om hela världen vändes uppochner, eller kanske rentav vändes ut och in. Inte så att allt liksom skedde över en natt; snarare var det en tillvänjning: Att steg för steg rikta in sig på det som jag nu erfor var sant, eller — som det skulle visa sig — Sanningen. En insikt följde på en annan, i stadig takt, genom lösning och tänkande, men jag var inte förmögen att urskillningslöst kasta ut allt det gamla till förmån för något nytt. Dessutom kände jag länge en viss osäkerhet om vart jag skulle vända mig, emedan jag hade kvar mina gamla fördomar om den protestantiska kyrkan, men inte riktigt kände mig upplagd att söka anamma något så främmande och kulturbetingat, som ett helt främmande trossystem. Till slut var det faktiskt mitt intresse för välbevarade, orientaliska religioner som blåste nytt liv i mitt hopp om kristendomen: Jag upptäckte ortodoxin; den, i Sverige, ganska hemliga, men ursprungliga grenen av kristenheten; och den erbjöd — förutom en väl så avsevärd kulturchock — den väg till Gud, som jag tvingats inse att jag måste finna.

Bönegrund

Precis som allt handlingsliv hitom himmelen bör vara grundat i bön – inte för att det är en order, utan helt enkelt för att det är av goda skäl som man inte bygger hus på sand – så grundlägger också vi det här lilla bygget med ett inlägg i bönens tecken.

Vad är då bönen? Enligt den ortodoxe teologen Olivier Clément bör ordet förstås i sin vidare betydelse: det kan vara “stilla lyssnande, klagorop eller jubel; det kan också vara Jobs anklagande protester”. I såväl storm som stiltje är med andra ord bönen det väsentliga medlet för den mänskliga personens förhållande till den gudomliga Personen. Nu är det visserligen sant att Gud är så mycket mer än en “person” – men Han är sannerligen ingenting mindre. Den personlige Guden är “före” den mänskliga personen, den senare är avledd från den förra. Därav möjligheten till bön i alla dess former.

I våra mellanmänskliga relationer upplåter vi inte vårt hjärta åt den andra parten för att få som vi vill, utan för att vi båda skall kunna komma närmare varandra. Detsamma gäller i bönen: “Närma er Gud, och han skall närma sig er” (Jak 4:8). Vi ber, inte för att vi skall få vår vilja igenom och betvinga Gud, utan för att Gud skall få bevinga oss genom vår vilja, om ett sådant uttryck är tillåtet. Utöver att vara en anhållan om olika gåvor är alltså bönen framförallt en överlåtelse och därmed en samverkan med Guds önskan att ta sin boning i oss.

Överlåtelse och samverkan. Ja, människan kan inte utan vidare svinga sig upp till Gud på egen hand – “mig förutan kan ni ingenting göra” (Joh 15:5) – utan till och med i sin egen bön behöver hon Guds hjälp, hur märkligt det än kan låta. Det är därför som den hl. Evagrios av Pontos med djupsinne säger att “om du vill be behöver du Gud, som ger bönen åt den som ber” (Om bönen, 59). Vad som är hönan och vad som är ägget, det återstår att se; på oss kommer det an att börja där vi befinner oss och att be som vi kan. Tills vidare kan vi begrunda den hl. Dionysios Areopagitas ord:

Även om det är sant att Gud finns i varje väsen, befinner sig inte varje väsen i Honom. Om vi befann oss på en båt, och man kastade ut en tross till oss från en klippa för att rädda oss, är det klart att vi inte skulle dra klippan till oss, utan att vi skulle dra oss själva till klippan och båten med oss. Det är därför som man måste börja med bönen, inte för att dra till oss denna kraft som på en gång är överallt och ingenstädes, utan för att lägga oss själva i hans händer och förena oss med honom (Om Guds namn, 3.1).