Månadsarkiv: mars 2012

Den inre plöjningen

Jag hade egentligen tänkt undvika att låta mina inlägg gå ner sig alltför mycket i ”citatträsket”, men kan ändå inte motstå att delge följande eleganta formulering – hämtad från buddhismens kanoniska skrifter (i det här fallet Sutta Nipātā, I.4) – av det kontemplativa livets fördolda verksamhet.

En gång uppehöll sig den Helige i Magadha på Dakkhināgiri i brahmanbyn Ekanālā. Och vid den tiden hade brahmanen Kasi-Bhāradvāja femhundra plogar, som i såningstiden voro i gång. Då klädde sig den Helige om morgonen, tog sin allmoseskål och sin överklädnad och gick till den plats, varest brahmanen Kasi-Bhāradvājas arbete utfördes. Vid den tiden försiggick hos brahmanen Kasi-Bhāradvāja utdelning av matportionerna. Då gick den Helige till den plats, där denna utdelning ägde rum; sedan han kommit dit, ställde han sig avsides. Då såg honom brahmanen Kasi-Bhāradvāja stå där för att erhålla allmosor; sedan han sett den Helige, sade han:

”Jag, o asket, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag. Även du, o asket, skulle plöja och så; och äta, sedan du plöjt och sått.”

”Även jag, o brahman, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag.”

”Jag ser dock varken ok eller plog eller plogbill eller pikstav eller oxar tillhörande den ärevördige Gotama.”

Och den ärevördige Gotama sade sålunda: ”Även jag, o brahman, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag.”

Då tilltalade Kasi-Bhāradvāja den Helige med följande sång:

 

 En plöjare du påstår dig

och dock vi ej din plöjning se.

Om plöjning frågad, säg mig den,

att vi din plöjning känna må!

 

Den Helige svarade:

 

 Tron är fröt; askesen regnet;

vetandet är oket, plogen;

blygsamheten är min plogstjärt;

tistelstången är förståndet;

eftertanken plogbill, drivstav.

 

Jag är ren till kropp och ande;

måttlig i vad magen tillförs;

sanning talar jag till lögnens

avbräck; mildhet rastestället.

 

Dragdjur är min kraftansträngning,

vilket för mig till nirvāna.

Utan återvändo går det

till den ort, där sorgen upphör.

 

Så är plöjningen jag plöjer,

frukten är odödligheten.

Den som denna plöjning plöjer,

från allt lidande han löses.

Annonser

Lämna en kommentar

Under P. A.

Om naturen

För mig, som växt upp med en far som varit ornitolog så länge någon kan minnas; som röstat grönt så länge detta varit möjligt, varit med i Naturskyddsföreningen i årtionden, samt ombesörjde att en annan var vegetarian fram till dess jag började på dagis, har naturen utgjort en självklart stor del i mitt liv, och varit viktig i mina (många) ställningstaganden. Bland annat var det lätt att, som lättrörd tonåring, irriteras över hur stora bolag skövlar naturtillgångar och -områden, vilket man lätt satte i samband med amerikanska bolagsstyrelser och presidenter fulla av eventuell skenhelighet, och på denna väg kom man alltså fram till att kristendomen är katastrofal för denna vår Moder Jord. Boken Man and Nature, av Seyyed Hossein Nasr, fick mig att förstå att kristendomen inte är ett problem, utan istället är en viktig beståndsdel i ett recept för hållbar utveckling.

Bjussar på en räcka pregnanta visdomsord av bättre vetande, som förhoppningsvis skall skänka klarhet i varför så är fallet; godtyckligt, och därmed troligtvis ej alltför precist, översatta från engelskan:

Själens första steg mot Gudskännedom, är beskådandet av naturen.

— Irenaeus av Lyons

Skapelsen är liksom en stor skrift. Skåda uppåt; se nedåt! Bli varse; läs! Gud skrev ej denna bok medelst bläck. Istället har han, inför dina ögon, framställt de ting, han har skapat. Huru kan du begära att få ett klarare kall än så? Hör, huru himmelen och jorden ropar till dig: ”Gud skapade mig!”

———

Ondskan är överallt i denna värld, så att vår sanna kärlek till den inte skall bli uppväckt. Men vad är det i världen, som är ont? Himlen, jorden, och vattnen, och alla tingen däri; fiskarna, fåglarna, träden — dessa äro ej onda. Alla dessa äro goda. Det är människornas verk, som äro onda.

— Augustinus

Solens strålar är en förutsättning för att ljus skall uppfylla atmosfären; på samma vis måste Gud ständigt skänka existens till alla ting, för att de överhuvudtaget skall kunna fortsätta att existera… Därför måste Gud vara i alla ting.

— Tomas av Aquino

Denna värld, med alla dess stjärnor, beståndsdelar, och djur, har kommit ur den Översinnliga världen;  ej den minsta detalj, ej den obetydligaste nyans, är dess egen: Allt har den fått, allt har utgått ifrån det Osynliga.

— William Law

Lär dig att, av Skapelsen, förundras över Herrens vishet! Så, om du ser något ting, men inte förmår fatta det, eller finna grunden till dess existens; så må du, för densamma skull, desto mera prisa Herren, eftersom Hans verks vishet överstiger din egen fattningsförmåga.

———

För vilket ändamål går Herren upp på berget? Jo; för att lära oss att avskildhet och tillbakadragande äro av godo, då vi be till Gud. Därför är det, som han så ofta drager sig undan till vildmarken, för att, natten igenom, tillbedja Gud; för att även vi, då vi ber, må söka finna den ro och den stillhet, som omgivningen kan ge. Vildmarken äro nämligen lugnets moder; den är en skyddad hamn, som skänker oss vila från allt tumult och all oordning.

— Johannes Chrysostomos

En person som sannerligen känner Skapelsen, må ursäktas, om han ej närvarar vid prästens predikan, ty allt skapat uppfylles av Herren, och är en bok.

— Mäster Eckhart

För detta tackar jag dig, Herre:

För att du skapat mig till din avbild;

För att Du har satt mig att vakta dina under,

Så att jag må lära känna dem, och fröjda mig i dem.

Jag ber Dig, Evige:

Förära mig med något av Din vishet,

Så att jag ej må missbruka din skapelse,

Men blott bruka den till mitt livsuppehälles nödtorft,

Samt för min nästas, mitt, och min familjs väl.

Skänk mig tacksamhet för dina gåvor, så att mitt huvud ej säger,

”Detta är mitt, jag har köpt det. Endast jag skall äga det.

Detta skänker mig värdighet, majestät, och skönhet:

Det tillhör mig i kraft av mitt ädelmod och härlighet!”

Allt detta tal är av djävulen; och av Adams bittra fall.

— Jakob Böhme

1 kommentar

Under Joel, Naturen

Gudar och änglar

I nära anslutning till mitt senaste inlägg vill jag kort lyfta fram ett mycket föredömligt exempel på hur man kan gå till väga vid mötet med främmande trosuppfattningar. Det kommer från ingen mindre än den helige Augustinus, som med hjälp av sin metafysiska klarsyn här lyckas förlika den platonska polyteismen med den kristna monoteismen på bara några få rader.

Den som vill kan med fördel byta ut ”platoniker” mot ”hinduer” i följande citat.

Om platonikerna föredrar att kalla änglarna ”gudar” får de göra som de vill, ty det är inte mödan värt att tvista med dem om ord [non enim cum eis de verborum controversia laborandum est]. Om de nämligen säger att gudarna är odödliga men likväl skapade av den högste Guden, att de är saliga, inte av sig själva, utan genom deras närhet [adhaerendo] till Honom som har skapat dem – då säger de vad vi säger [dicunt quod dicimus], oavsett vilken beteckning de använder. Och att detta faktiskt är vad platonikerna menar kan man bevisa med hjälp av deras skrifter.

Vad nu gäller själva beteckningen, att de kallar sådana odödliga och saliga varelser ”gudar”, så råder fördenskull ingen osämja [nulla dissensio] oss emellan; ty också i våra heliga skrifter står det skrivet: ”Gudarnas Gud, Herren, har talat” (Ps 50:1 Vulg.); och ”Bekänn er till gudarnas Gud” (Ps 136:2); och åter ”Han är en stor konung över alla gudar” (Ps 95:3).

(Om Guds stad, IX.23)

Augustinus är fullt medveten om den apofatiska principen att begränsade namn och former – vilka vi människor i någon mån måste stödja oss på när vi närmar oss det obegränsade transcendenta – aldrig på sin egen nivå kan tjäna som ett slags skalenliga ritningar av himmelska verkligheter. Han är därför klok nog att blicka bortom beteckningar i riktning mot det betecknade, och lösgör sig därmed från behovet att se oförenliga motsättningar där det egentligen bara är fråga om ”ordtvister”. Men märk väl: ingenting av det här skulle vara möjligt om han inte först hade gått på djupet med det platonska gudsbegreppet.

Riktigheten i Augustinus’ tolkningsprincip avspeglas för övrigt redan i vårt eget språk. Om en svensk säger äpple och en engelsman apple, eller – mer avlägset – om en romare säger malum och en gammal grek mēlon, talar de då om fyra olika saker?

Lämna en kommentar

Under P. A.

Det nionde budordet

En av våra läsare finner sig upprörd över att ha stött på citat från Koranen, hadither och andra utomkristna texter på vår blogg. Jag är inte muslim och tänker precis som Joel avhålla mig från att argumentera för islams eller andra världsreligioners vara eller icke-vara; inte heller tänker jag rikta mig specifikt till denne läsare med förslag på hur man bättre kan göra sig förstådd bland människor som inte tar kristendomens sanning för given, även om jag i förbigående vill påpeka att han hade gjort väl i att först och främst ge akt på om de citerade textstyckena är sanna eller inte. Däremot tänker jag ta tillfället i akt att så hårt som möjligt slå mina medkristna över pannan med en förebråelse som jag verkligen hoppas att de tar till sig, eftersom det angår dem å det grövsta.

(Jag avser emellertid inte att på något sätt utpeka ovan nämnda läsare, som precis som alla andra alltid skall känna sig välkommen. Det här inlägget kommer sig av fri association från mitt håll.)

Att inte vara muslim, hindu eller buddhist och att varken godta muslimers förnekande av Kristi gudomlighet, hinduers bejakande av den som en i mängden eller buddhisters obryddhet i frågan – om det nu verkligen är så här det ligger till – allt detta är en sak. Men att till exempel påstå att muslimer slavar under en våldsreligion som bjuder dem att ”hata vår frälsare”, att hinduer är ”panteister” som blott vill förlora sig i den opersonliga gudomens hav eller att buddhister är ”ateister” som i meditativ egoism hävdar alltings relativitet – det är fullkomligt oacceptabelt ur alla tänkbara perspektiv. Varför?

Det är Bibeln som ger svaret, och det rör sig om ingenting mindre än det nionde budordet. ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa” (2 Mos 20:16). ”Du skall icke utsprida falskt rykte … du skall icke följa med hopen i det ont är eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och förvränger rätten. Du skall icke vara partisk” (2 Mos 23:1-3). Det här är så uppenbart att man nästan ville be om ursäkt för att påpeka det, men jag gör det i alla fall. Och jag påpekar det, inte för att jag tänker ge en lektion i jämförande religionsstudier och bevisa att vart och ett av de ovan nämnda påståendena faktiskt utgör ”falskt vittnesbörd” – och det gör de – utan snarare för att ge en allvarlig påminnelse om vad det nionde budordet måste innebära för oss i praktiken.

Vad det innebär är följande. Varje kristen – nej, varje människa överhuvudtaget – som känner sig manad att uttala sig kategoriskt om en given åskådning, vare sig religiös eller annan, har i det ögonblicket tagit på sig ett absolut ansvar att in i minsta detalj undersöka den främmande åskådningens faktiska innehåll, att närma sig den utifrån dess anhängares perspektiv – inte sitt eget – och att uppbåda den goda vilja som i alla sammanhang, utan undantag, är ett oundgängligt villkor för att kunna förstå någonting överhuvudtaget. Det duger inte att rapa upp apologetiska förvrängningar som det ligger i ens partisinnade intresse att betrakta som vederhäftiga. Det duger inte att ta sin egen övertygelse som utgångspunkt och vifta bort den obligatoriska uppgiften att grundligen förstå varför den främmande åskådningens anhängare tror som de gör. Antingen skyr man inga som helst medel för att finna den ogrumlade sanningen, antingen viker man inte för någon enda impuls att i all bekvämlighet hålla sig innanför de egna tankevanornas skyddsmurar – hur obekvämt allt det här än må vara för ens inrotade föreställningar – eller också inser man sina begränsningar, överlämnar saken åt Gud allsmäktige och håller helt enkelt tyst. Detta är absolut grundläggande för all intellektuell hederlighet, för allt sanningssökande och för all kärlek till nästan.

Som den ortodoxe filosofen David Bentley Hart påpekar känner vi visserligen till reglerna här. ”Det är meningen att vi tålmodigt skall rycka på axlarna, uppbåda ett lätt ironiskt leende och påminna oss själva om att en nypa vresigt, sekteristiskt partisinne ofta är den oundvikliga följden av djup fromhet”. Men precis som Hart tänker jag inte spela med. Det är helt enkelt katastrofalt att det finns kristna som i namn av den egna tron menar sig besitta en mystisk rätt till förtal, självbedrägeri och intellektuell slapphet. Om det är någonting som ger otroende människor goda skäl att hålla sig utanför fållan, så är det detta.

Nu är ju djup fromhet ett odelat gott, och det är inte undra på om vi skulle finna oss helt ointresserade av främmande trosuppfattningar när hela vårt väsen är inriktat på Gud. Men en helig obestämdhet gentemot dessa trosuppfattningar har inget som helst gemensamt med ansvarslösa faktaförvrängningar och självpåtagen ignorans. Vad som kommer till uttryck i det senare fallet är inte fromhet, utan kort sagt ett av två ting: ren dumhet eller intellektuell ohederlighet. Det förra är vida bättre än det senare, vilket den grekiske profeten Sokrates led martyrdöden för att ha påpekat, men det finns absolut ingenting – varken Herrens bländande klarhet eller våra rättmätiga invändningar mot andra trossystem – som tvingar oss till inbilsk blindhet inför våra egna begränsningar. Att inte veta och inte heller tro sig veta, det är inte så farligt; men att tro sig veta när man inte vet, det är en bedrövlig själssjukdom (Joh 9:41). Jag är säker på att vi alla kämpar med den – det rör sig ju faktiskt inte om någonting annat än högmodet – men låt oss i varje fall inte för ett ögonblick inbilla oss att den specifikt kristna fördomsfullheten kan ursäktas bara för att innehållet råkar vara kristen tro. När det gäller förutfattade meningar är nämligen den mentala lättjan och oviljan att överskrida sig själv överallt en och densamma, oavsett vilka meningar det gäller och oavsett hur sanna de är i sig själva. Ni som tror er kunna sitta tryggt i Sion och lata er på dess elfenbenssoffor (Amos 6:1), ni gör alltså väl i att lyfta era huvuden.

2 kommentarer

Under P. A.

Människan som eukaristisk varelse

I vår studiegrupp ska vi ikväll diskutera kapitel 3 i Kallistos Wares bok Den Ortodoxa kyrkans väg, en bok jag läste för ett par år sedan, då jag ännu inte riktigt börjat gå i kyrkan. På tiden alltså, att jag läser den igen! Kapitlets rubrik är ”Gud som skapare”. Här berörs bland annat människans inneboende Treenighet (kropp, själ, och ande), och frågan om vad det innebär att vara skapad till Guds avbild och leva i Guds likhet. Det kan hända att det kommer mer inlägg på de ämnena i ett senare skede, för det som särskilt fångade min uppmärksamhet var ett resonemang kring två yttranden, detta av den helige Leontios av Cypern:

Genom himmel och jord och hav, genom trä och sten, genom hela skapelsen, synlig och osynlig, tillbeder och ärar jag alltings Skapare och Mästare och Livgivare. Ty skapelsen tillbeder inte Skaparen direkt och genom sig själv, utan det är genom mig som himmelen lovprisar Gud, genom mig som månen tillbeder Gud, genom mig som stjärnorna sjunger Guds ära, och genom mig som haven och regnet, daggen och hela skapelsen ärar Gud och sjunger hans lov.

samt detta, signerat Abraham Jaakov av Sadagora, en chasidisk mästare:

Allt levande, alla växter och djur bär fram och räcker sig åt människan, men genom henne bärs de alla fram inför Gud och räcks fram åt honom. När människan renar och helgar sig själv i alla sina lemmar som ett offer åt Gud, renar och helgar hon allt levande.

Människan är alltså satt till präst över hela skapelsen. Det är genom oss som skapelsen ges möjlighet att ge sig själv — frambäras — åt Gud. Detta för att skapelsen inte har någon egen vilja, eller möjlighet att gå emot Guds vilja: När lejonet river en antilop, sker det i full enlighet med Hans plan; likaså när jorden bävar, gräset växer, larven kryper, eller himlakroppar kolliderar. Något sådant kan aldrig kallas ”ont” — endast och allenast de varelser som, av Gud, utrustats med en fri vilja, har möjligheten att inte göra hans vilja. Detta torde, om jag gissar rätt, innebära oss, och änglarna. Eftersom vi i den Ortodoxa kyrkan tror det finns (åtminstone?) två plan av skapelsen — dels det andliga, immateriella, intellektuella planet, dels det materiella, kroppsliga — och människan allena hör till båda plan samtidigt, är det genom oss som harmoni uppstår mellan de två, i kraft av att den inneboende symboliken hos allt skapat blir ”upptäckt”. Det är alltså inte så att vi människor står över, eller vid sidan av, skapelsen, eller är den oavhängig; tvärtom behöver vi den för att lära känna Gud. För, ”I skolen icke ohelga det land där I ären, […] I skolen icke orena det land där I bon, det land, i vars mitt jag har min boning” (Num. 35), ”Öst och väst tillhör Gud; vart ni än beger er, kommer Guds närvaro finnas där [möter ni Guds anlete]. Gud är Allnärvarande, Allvetande.” (Sura 2:115), och:

En av den tidens vise män kom till den helige Antonios i öknen och sade: ”Fader, hur kan du leva här ute, i avsaknad av all den tröst som böcker ger?” Antonios svarade: ”Min bok, käre filosof, är allt skapat, och närhelst jag önskar, kan jag där läsa om Guds verk.

– Evagrios av Pontos

Skapelsen bär även den vittnesbörd om Skaparen, och den som är vis kan uppenbarligen utläsa mera av den, än vad som står att finna i världens alla böcker, men den är mera statiskt beskaffad än vad vi är. Detta eftersom den är kroppslig, kanske även själslig, men saknar den ande som vi människor givits till del. I den mån vi kan utläsa något om Gud i den, blir den, genom att vår ande greppar något litet av dess inneboende härlighet, verkligen förandligad, och ges en djupare funktion och ett omätligt mycket större värde, än då den betraktas med den moderna människans materiellt inriktade, lustfyllda blick. Vi ingår i en allt upphöjande förening med den; vi erhåller sann kunskap genom att vi möter Gud i allt det vi ser, och stiger i den bemärkelsen uppåt, från det materiella mot det immateriella planet, planet för det evigt sanna och lika, och vi skapar på samma gång en rörelse mellan de två, och öppnar en ditintills stängd dörr för Guds energier att verka i världen. Det är som ett ständigt pågående vulkanutbrott, där skapelsen hela tiden visat sig kapabel att rikta energi mellan sfärerna, från jorden upp mot himmelen, men som man inte tidigare förnummit. Skapelsen är ju ständigt lik sin Skapare, oavsett om vi ser det eller inte, men just vår upptäckt av detta är själva dess syfte. Vi utför Guds vilja då vi öppnar dörren för vår ande, som ensam bland våra förmågor kan förstå och uppleva Sanningen, se det innersta väsendet i alla ting, orsakernas Orsak. På ett storslaget sätt gläder vi både oss själva och Gud, då vi kommer till insikt om denna skapelsens fördolda betydelse. Besinna följande hadith qudsi: 

”Jag var en dold skatt, som ville bli känd.”

Låt oss därför alla be om att vi finge se Gud i allt, och om hjälp att göra Guds vilja, genom att ”hembära åt dig ditt eget av dina gåvor, å allas vägnar, och för alla.” (den helige Johannes Chrysostomos’ liturgi)

3 kommentarer

Under Joel, Naturen

Vidare bakåtblickande: Naturupplevelser

Detta är en fortsättning på ett äldre inlägg, kallat En tillbakablick. Sommaren 2008 levde jag min sista tid som ”fri” från urgamla moralsystem och dygdeideal. Jag hade fått sommarjobb på Systemet i Arvika, och delade en omöjligt sunkig lägenhet i ett före detta demensboende med en snubbe som, då jag kom dit, inte hade städat på över ett år, hade två Bols Banana, en Absolut vaniljvodka, och ett 48-pack batterier till sitt Wii som enda hushållsvaror i kylen. Det var en på många vis kalastrevlig sommar i en kalastrevlig stad, som erbjöd gott om möjligheter att utveckla sin värmländska, lära nöja sig med de mest oansenliga av nöjen, och njuta av naturen.

Just det senarenämnda hade jag aldrig gjort på samma sätt som nu; som nyutflugen tonåring i Falun var jag inne i dendär djupa perioden, då man går över stock och sten för att definiera sig själv genom att hämta ideal utifrån, och man har sin första stora förälskelse. Mina naturvistelser var ofta föranledda av starka affekter och passioner, samt av en önskan att ha något fränt att förtälja mina likaledes djupa kamrater; de var ett sätt för mig att vara speciell i förhållande till andra, och var oftast mycket intensiva och dränkta i musik av dystra band som Ulver, Alice In Chains, eller Blackfield. Denna period i livet minns jag som den mest ”magiska” i mitt liv; man hade upptäckt det djupare känslolivet, att det går att leva för andra och inte bara för sin egen skull, och att man kunde ta vänskap till nya nivåer, knyta an på ett djupare plan än tidigare.

Åren därefter, och fram till nämnda sommar i Arvika, befann jag mig som student i Göteborg, först boendes på Guldheden, därefter på Hisingen. (Hittade en blogg jag hade på denhär tiden, innan jag blev troende. Det är lite hemligstämplat, ganska överspelat, och, framförallt, väldigt pessimistiskt. Talande nog slutade jag uppdatera den ungefär samtidigt med att jag kom lite mera på det klara med dethär med Guds Vara och Icke-Vara.) Från Guldheden var det vanskligt att ta sig till några naturområden, det tog oftast någon halvtimma att komma till något som liknade natur, och om man trotsade tiden och tog sig iväg, blev man oftast besviken, för staden kändes alltid nära.

Även på Hisingen var det mera av parker och motionsområden som stod till buds. Att nu, i Arvika, bo i en stad där stadsgränsen aldrig är mera än tio minuter bort, och där det finns gott om lugna sjöar och gammal jordbruksbygd inom bekvämt cykelavstånd, det fyllde ett hål i mitt hjärta som jag visserligen visste fanns, men inte insåg vidden av. Inemellan kvällar med Halo 2 i två lag på varsin teve, brädspel, rockabillyfester i Torsby, eller vattenpipa och Street Fighter 2 med en exilligist från yttre Norden, cyklade jag ut till någon sjö, satte mig på en brygga, och såg solen gå ner.

Alltså, jag tror stadsbilden ändå gör synfältet lite snävare. Det är för många hus som står ivägen för horisonten. Jag vet att Gud, i egenskap av sin absolut-het, måste vara överallt närvarande, men, allt skapat bär ändå spår av sin skapare och formgivare: Guds verk av Gud; människans verk vittnar om människan. Kanske pekar avfolkningen av landsbygden mot det paradigmskifte som även inneburit avfolkningen av kyrkan. Hursom! I Arvika och dess omgivningar fann jag av och till frid, och upplevde naturen på ett fullare vis än tidigare, och fann mig tillrätta i världsalltet.

Hösten efter denna händelsetäta Arvikasommar påbörjade jag ett utbytesår i Tromsö. Fem mil norr om Sverige vill jag lova att naturen har ett och annat att bjuda! Ni som inte varit norr om polcirkeln bör faktiskt ta och företa er en semesterresa i nordlig riktning. Hyr, om möjligt, en hytte i någon vecka, sommar som vinter har sina klara poänger. Det karga och vilda får en att gå in i sig själv, men också att gå upp i omgivningen. Majestätiska fjordar, sex timmar långa solnedgångar invid glasklart hav, sex timmars soluppgång uppepå ett fjäll; norrsken över hela himlen, häftiga snöstormar, fullmåne över meterhög skog täckt av en meter snö; det var omöjligt att inte hänföras!

Här nådde jag också ett tillstånd av harmoni jag aldrig tidigare upplevt. Jag försökte närmast aktivt att dra mig undan människor, vilket dock snarare ledde till att jag odlade fler och djupare bekantskaper, än under båda föregående år i Göteborg; jag provade att fasta, slutade att dricka, läste mycket; hade tid att både studera, läsa, se på film, spela Heroes 4 med en vän, pyssla med egen musik i datorn, och gå på långa turer. I backspegeln måste jag nog se året i Tromsö som det kanske bästa (lugnaste, mest harmoniska, gladaste, mest problemfria och även mest produktiva) året i mitt liv.

Året efter var jag på utbyte igen, i Zürich. Tyvärr hann jag aldrig uppleva Alperna; jag var i Norge och jobbade i en Nordländsk ensemble halva tiden, och behövde mina övningstimmar. Jag kunde nämligen inte öva dagtid! Ett annars okänt problem för lägenhetshusövande musiker. Kontrabasens djupa toner tenderar dessvärre att nå igenom både en och annan vägg (ni som stått utanför en konsertlokal här säkert märkt att basen är det som hörs bäst ut på gatan) och damen i affären under stod helt enkelt inte ut med det dova mullret från våningen ovanför. Mellan sju och tio, morgon och kväll, var det som gällde. Dessbättre bodde jag i ett bohemiskt studentlägenhetskomplex i ett av stans allra äldsta hus — vilket tyvärr märktes mera på ett sunkigt än pittoreskt vis, och då ska ni veta, att jag om någon kan ha överseende med mycket gammal dret, bara den är just gammal — där ingen brydde sig om ifall det var lite oljud om kvällarna. Puben över gatan, intill Cabaret Voltaire, var ett större problem, med sin livemusik till klockan tre på morgonen, och sen hade man bara enochenhalv timme på sig att sova ostört, innan städbilen kom — allting hördes förstås in i minsta detalj genom våra dåliga fönster. Här bodde vi alltså i en av stans billigaste studentlägenheter, bara ett stenkast bort från Europas dyraste gata, Banhofstrasse! Slå det!

I Schweiz känner man sig tyvärr väldigt mycket som en invandrare. Ingen säger till dig att det är kul att du är där, men det verkar som om alla vill ha koll på exakt vad du gör om dagarna, och man får ingen ro från myndigheterna. Kan bara tänka mig att det är mycket värre för en icke-kaukasisk person. Det är fruktansvärt att känna sig ovälkommen och misstänkt, vilket som väl är gör en mera ödmjuk. Jag tror tyvärr att vi i Sverige inte är ett enda uns bättre på att få flyktingar att känna sig välkomna, och det gäller nog även många som inte tvingats hit, utan självmant av andra skäl har valt att komma hit.

Nåja. Om dagarna, då jag inte kunde öva, strövade jag runt i den för all del vackra staden, eller upp på berget bakom. Här fanns heller ingen riktig natur att tillgå, men skogen på berget var stor och relativt orörd, om än upptrampad. Dessutom fanns inne i stan ett par trevliga ikongallerier, Sophia, och — särskilt — Ypsilon, och en antik- och kuriosabod, där en diplomat sålde gåvor och samlarsaker som inte längre rymdes hemma. Där fanns särskilt mycket fina grejor från Vatikanen, så som manshöga, handsnidade Jesusstatyer och en monstrans från 1600-talet, och ett antal artefakter av tibetanskt ursprung, bland mycket annat gamla, nötta bönemattor och ett gammalt, sprucket, maskätet, och helt fantastiskt, träsnidat Buddhaporträtt. Priserna var inte alltid överkomliga, så allt jag fick med mig hem var en snidad, korsbeprydd ljusstake vars design tydligen skulle ha kommit till upphovsmannen, en schweizisk art brut-konstnär, i en dröm. Ett fint minne från en tid av omstörtande beslut! Självklart hade jag det till stor del väldigt bra; det var lätt att umgås med andra icke-schweizare, eftersom vi alla kände oss lika utanför, och jag minns med särskild glädje de tidiga vårdagar då jag laddade matlådan med en klementin och ett wienerbröd, och satte mig att, i solen på berget, läsa boken Arnold, av Emilia Fogelklou, en vidunderlig bok.

Efter ett drygt halvår fick ännu ett, i en lång rad, fall av småsinthet och paragrafrytteri tålamodsbägaren att rinna över, och utlöste ett beslut att åka hem till Värmland. Jag hade under vinterns ledighet besökt en vän och hans kusin, som bodde i hans gamla barndomshus, på en gård utanför Karlstad, och jag fick flytta in, om jag ville. Äntligen kunde man inte bara bo nära naturen, utan dessutom bo i en lantlig inomhusmiljö, i ett gammalt hus, på en ännu äldre, mycket vacker gård. Kalas, kalas! Alla som vill är välkomna på fika, bara jag är hemma. Bor ju oftare i Göteborg, men hemmet är ändå Ve, utanför Väse, utanför Karlstad; det är där jag har mina mesta saker, och det är där jag njuter som bäst av livet.

2 kommentarer

Under Joel

Den lurige metropoliten

Utan närmare kommentarer vill jag här återge en tankeväckande liten historia om hur den namnkunnige ortodoxe metropoliten Anthony Bloom – född Andrei Borisovich – i sin ungdom lyckades dra den ännu mer namnkunnige ortodoxe teologen Vladimir Lossky vid näsan.

En gång i tiden var det Losskys uppfattning att de österländska religionerna inte hade någon riktig kunskap om eller erfarenhet av Gud. Andrei vågade inte öppet argumentera med en sådan framstående person om ett ganska kontroversiellt ämne. ”Men vad mod inte kunde uppnå, det kunde list”, sade han senare, och han bestämde sig för att klargöra sin poäng på ett sätt som hans vän helt säkert skulle vara mottaglig för. Andrei smög hem och skrev ned åtta citat från Upanishaderna. Han tog dem tillbaka till Lossky med en till synes oskyldig förfrågan.

”Kan du hjälpa mig? Jag har några yttranden av fäderna här och jag kan inte minnas vem som sade vad. Kan du vara vänlig att identifiera dem åt mig?”

Lossky gick igenom listan och skrev utan att tveka det relevanta namnet bredvid varje citat: S:t Johannes Chrysostomos, S:t Basileios den store och så vidare. När teologen hade tillskrivit dem alla, gjorde Andrei sitt avslöjande.

”Det är Upanishaderna.”

Från den stunden, sade han, började Lossky se mycket mer sympatiskt på andra trosformer och kom att finna sanningar i dem som han aldrig tidigare hade kunnat erkänna.

(This Holy Man: Impressions of Metropolitan Anthony, s. 85.)

Lämna en kommentar

Under P. A.