Månadsarkiv: maj 2012

Arne på båten

Det kan tyckas futtigt att inte låta ett inlägg innehålla mera än blott en länk till en gammal radiointervju från början av 90-talet, hämtad ur Sveriges Radios Värmlandsarkiv. Jag vill dock bestämt hävda att det föreligger ytterligt starka skäl, och anmoda eventuella läsare att sluta läsa, sluta ögonen, och låta sig förflyttas till en jordkula utanför Säffle. Det går även att ladda hem en poddversion, som man kan ta med sig på resa eller till jobb!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Joel

Att vara hemsk

En av de många fördelarna med att studera klassiska språk är att man nästan ofrivilligt får ett sinne för etymologi, det vill säga ords ursprung och historiska förändringar. Mossigt, tycker en del, men en sak som faktiskt är riktigt intressant med att spåra ordens betydelseförskjutningar är att man samtidigt får en påtaglig bild av talarnas tankeförskjutningar, eftersom varje språklig förändring tenderar att gå hand i hand med en idémässig dito. Ett särskilt avslöjande exempel är ordet ”teori” och dess öde. Grekiskans theōria betecknade ursprungligen ”kontemplation” eller ”skådande” och var det ord som många kyrkofäder använde när de talade om direkt kunskap om Gud. Att ha en ”teori” i egentlig mening är alltså att åtnjuta en oförmedlad visshet om föremålet för begrundan, vilket ju är raka motsatsen till ordets nutida betydelse, som tvärtom förutsätter att man ingen visshet har.

Nu hände det sig en gång att jag började fundera på ordet ”hemsk”. Efter lite bläddrande visade det sig att ordet är avlett från hem och att det därför ursprungligen betydde precis vad det låter som: ”hemaktig”, ”hörande till hemmet” och så vidare. En ”hemsk” person är alltså någon som helt enkelt trivs bäst hemma, med andra ord – om man får spinna vidare lite – någon som inte behöver yttre förnyelser för att vara tillfreds utan som tvärtom kan vara tryggt rotad på den plats han befinner sig. (Måhända i kraft av någon ”teori”?) Med tiden kom däremot ordet att få konnotationerna ”slö”, ”försoffad”, ”dyster”, ja, till och med ”dum” och till slut ”hemsk” i gängse mening – en betydelseförskjutning som författaren till den senaste svenska etymologiska ordboken anser är ”en vacker lovsång till reslust och resande”! Inget ont om att resa, men nåja.

Den helige Antonios fick en gång frågan hur man skall göra för att behaga Gud, varvid han nämnde tre saker. För det första, ”Vart du än går, ha alltid Gud för ögonen”; för det andra, ”Vad du än gör, handla efter de heliga skrifternas vittnesbörd”; och för det tredje – något oväntat i sammanhanget – ”Var du än bor, flytta inte i otid därifrån!” Håll dessa tre bud, fortsätter Antonios, och du blir frälst.

Må vi alla därför sträva efter att bli lite hemskare människor.

Lämna en kommentar

Under P. A.

Indianer och vita

Vid vårt senaste studiecirkeltillfälle yppades en fascination för ökenfädernas enkla, kärnfulla uttryck, vilket förde mina tankar till en bok, kallad Indian Spirit, som, för det humana priset av en pence, för några år sedan införskaffades. Denna är en guldgruva. Hör här orsaken till min koppling:

Sanningen fordrar ej rikt tal.

—Rolling Thunder, Nez Perce

Behovet av utstuderade formuleringar verkar ha ökat i takt med avståndet från uppenbarelsen, Sanningens manifestation i tiden. Jag har åtminstone själv lättare att förstå en ökenfaders uttryckssätt, än exempelvis Tomas av Aquinos, mäster Eckehart, eller andra medeltida fyrbåkar. Senare tiders teologer, filosofer, och metafysiker, är knappast mindre tillkrånglade. Däremot har jag, märkligt nog, lättare att övertygas av dessa senare tänkare — och att inte blott förstå ordalydelsen, utan även ordens innebörd —; de talar utifrån sin tids andliga förutsättningar — bara det att det idag ingalunda förutsätts att det över huvud taget finns någon Gud, gör ju kanske att man, som andlig sökare, ändå måste börja i den änden. För vad är väl en enkel formulering värd, om läsaren förhåller sig avvisande till den, seende den såsom någonting löjligt och barnsligt, istället för att se sanningen och fullheten i eventuellt påstående? Tanken förs här till det Platonutdrag som P.A. anförde, ett par bloggposter tidigare. Den moderne läsaren måste kanske helt enkelt bändas upp medelst långrandiga, oemotsägliga resonemang, och ömkligen så, eftersom vägen till pudelns kärna blir så mycket längre och omständligare.

Hursom, nu för att återvända till Platons forntida människor! Dessa, som, från en ek, emottog profetorden, måste tills helt nyligen ha levat, innan de undanträngdes av den allt undanträngande vite mannen. Jag lämnar de knôvvliga resonemangen därhän, och vidarebefordrar ännu ett, lite längre, indianhövdingatal, som belyser några av skillnaderna mellan dem och oss:

 De är sannerligen en hjärtlös nation. De har gjort somliga av sina egna till slavar — ja, slavar! Vi har aldrig trott på detta att göra folk till slavar, men det gör tydligen den vite mannen!

 Deras största mål i livet synes vara att vinna ägodelar — att bli rika. De önskar äga hela världen. I trettio år sökte de få oss att sälja vårt land. Till slut, under kriget (Minnesota, 1862), fick de landet, och vi har drivits bort ifrån vår vackra hemort.

 De är ett underbart folk. De har delat upp dagen i timmar, liksom året i månar. Faktum är, att de mäter allt. Ingen av dem skulle låta så mycket som en rova lämna deras mark, utan att de erhållit betalning för den. Jag har hört, att deras stora män ordnar stora tillställningar och fester och ditbjuder många gäster, men att gästerna måste betala för all maten de fått, innan de går.

 Jag har också hört, men detta tror jag inte kan vara sant, att deras hövding [president] fordrar dem att, varje år, betala honom för den mark där de bor, och för sina ägodelar! Jag är säker på att vi inte skulle kunna leva under sådana lagar.

 I krig har de ledare och krigs-hövdningar av olika grad. De vanliga krigarna drivs framåt mot fienden som en flock antiloper. Det är på grund av detta sätt att kriga — genom tvång och inte av mod — som vi inte ser någon heder i de dåd vi utför mot dem.

White Footprint, Dakota

Planer finns på att översätta fler, och kanske mera djupsinniga, visdomsord, att läggas upp under sommarens gång. Watch this space.

1 kommentar

Under Indianer, Joel

Det föregående inlägget…

…och då särskilt det sista avsnittet, om Skriften som en själens spegel, fick mig att minnas ännu ett såntdär gammalt citat från en av mig bortglömd mästare,  nämligen att

Den som läser skriften möter sig själv.

En alltigenom underbar anmärkning. Den som är krigiskt lagd — det må vara en ”kristen” som hyser agg emot andra, eller en ateist, som hyser agg mot kristendomen — kan båda finna näring i Skriften. Ävenså finner den som är kärleksfullt lagd just — Kärleken. Och så vidare. Ens skrifttolkning säger alltså mera om en själv, än man kanske tror, något man önskar att Skriftens belackare ville besinna.

Om man liknar Skriften vid en bank, kan man kanske påstå att den är en bank, vars utbetalningar sker i samma valuta, som ens insättningar. Eller — den svarar med samma mynt!

Med Skriftens egna ord:

Bedjen, och eder skall varda gifvet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall varda upplåtet;

ty hvar och en som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar varder upplåtet.

Matt. 7:7-8

Den som läser Skriften utan att låta läsningen ackompanjeras av bön, utan att med uppriktigt hjärta söka svar — eller Gud —, och utan att knacka på himmelens portar med en önskan om att få ta någon del av de underbara hemligheter som döljs därbakom, göre sig troligtvis ej besvär.

Dante lär ha menat att hans Gudomliga komedi — liksom Bibeln — kunde läsas på fyra olika betydelseplan: Ett rent bokstavligt; ett där bokstavens djupare betydelse och de större sammanhangen röjs för läsaren; ett där läsaren förstår budskapet och med hjärtats hjälp kan läsa mellan raderna och dra slutsatser; och — det mystiska. Allt alltså i direkt analogi med läsarens andliga färdighet. Den som fastnar på nivå ett bör alltså hellre beklaga sin olycka — och sätta igång med att be, söka, och knacka på hemligheternas port, så att man må skönja ordens mening — än beklaga de ”olyckliga” som inte är ”lika visa som ni ungdomar”.

3 kommentarer

Under Joel