Månadsarkiv: juli 2012

En not om tro

”Tro” innebär för belackaren att hålla Guds existens för sann, grundlöst och utan närmare eftertanke. För dess förespråkare är tron å andra sidan själva stommen i det andliga livet, vilket borde vara en tillräcklig antydan om att ordet egentligen syftar på något annat än en sorts ogrundad ”förmodan”. Utan att gå in på de kunskapsteoretiska förutsättningar som annars särskiljer de två hållningarna kan det alltså vara nog så klargörande att lexikaliskt och konceptuellt titta lite närmare på det traditionella trosbegreppet.

Grovt taget kan det sägas att själva ordet har två betydelser, varav den ena innebär att tro , den andra att tro till någonting. Med andra ord gäller det å ena sidan ett förståndsmässigt ”försanthållande”, å andra sidan ett viljemässigt ”förtroende”, två betydelser som i engelskan uttrycks med belief respektive faith men som i svenskan gärna sammanfaller i ordet tro. Nu påstår jag att den hållning som ordet avser bland just de ”troende” är den senare av de två och att den gängse kritiken av tron såsom ett blint ”försanthållande” nödvändigtvis missar målet eftersom den dumdristigt blandar samman ordets två betydelser. Kortare (om än krångligare) uttryckt kunde man säga att denna kritik egentligen bara är ett standardexempel på ekvivokationsfelslutet.

Såväl grekiskans pistis som latinets fides, den traditionella kristenhetens ord för ”tro”, hade i sina klassiska, förkristna sammanhang betydelsen av ”förtröstan”, ”tilltro”, ”tillit”, ”tillförsikt”, ja, till och med av ”försäkran” och ”bevis”. Att ”tro” (gr. pisteuein, lat. fidere) i denna bemärkelse innebär alltså att ”hysa tillit” och – liksom för övrigt i arabiskans islām – att ”anförtro” eller ”överlämna” sig till Gud, snarare än att blott ”föreställa sig” eller ”hålla för sant” (gr. doxazein, lat. opinari) att den eller den dogmen om Gud är vederhäftig. Om nu tron i själva verket betecknade det senare slags försanthållandet så hade den tidiga kyrkan istället bort anamma mer passande ord som doxa och opinio (”åsikt”, ”förmodan”) eller peithō och persuatio (”övertygelse”). Nu är dock det traditionella trosbegreppet av ett helt annat slag, vilket ju redan dessa språkliga förhållanden antyder.

C.S. Lewis har mycket koncist definierat tron som ”konsten att trots växlande sinnesstämningar hålla fast vid det som förnuftet en gång har godtagit” (Mere Christianity, III.11). Detta betyder att den fromma sortens tro – ty även otro kräver ju ”tro” i denna bemärkelse för att vara konsekvent – överhuvudtaget inte kan levandegöras eller ens existera i frånvaro av en tidigare insikt, eller åtminstone en insiktens föraning, som förmår ge impuls åt själen. ”Guds existens och annat som vi kan veta om Gud genom vårt naturliga förnuft är inte trossatser, utan sådant som föregår trossatserna. Tron förutsätter naturlig insikt liksom nåden förutsätter naturen och fullkomligheten något som kan fullkomnas”. Så långt Thomas av Aquino, som för övrigt finner det för gott att tillägga: ”Ingenting hindrar dock att det som i och för sig kan bevisas och vetas blir föremål för tro hos den som inte fattar beviset” (Summa theologiae, I, q.2, a.2).

”Tron är själens viljemässiga bifall … och förutsätter kunskap, precis som kunskapen förutsätter tro” (Theodoretos av Kyrrhos, Affectionum curatio, 1). Om det nu är okontroversiellt att den tilltänkte naturvetaren inledningsvis måste ”tro” på den empiriska vetenskapens principer för att med god vilja kunna använda dess experimentella metoder, vilket i slutändan är det enda sättet för honom att själv bekräfta trosartiklarnas vederhäftighet, då borde det inte heller vara särskilt uppseendeväckande att den andliga vetenskapen – vars metod är synnerligen väldokumenterad och beprövad – på samma sätt kräver en ”skolning” avpassad för de slutgiltiga kunskapsföremålen, vilka dock hör till det inre och som sådana förutsätter övning i dygd, tålamod och koncentration. Och ”tron” åsyftar här just människans konsekvens eller ihärdighet i denna övning. För den som vill vara sant ”vetenskaplig” kring allt detta är det alltså bara att träda in i hjärtats (lab)oratorium och påbörja verifikationsarbetet enligt föreskriven metodologi.

Det traditionella trosbegreppet finns för övrigt återspeglat i ordets själva etymologi: svenskans tro kommer ytterst från den indo-europeiska roten *dru– (ordagrant ”trä”) vars grundbetydelse, ”att vara stadig”, återfinns i exempelvis lat. durus, ”fast”, gr. droon, ”stark”, skr. dāru, ”timmer”, och så vidare. Det är också ytterst meningsfullt att svenskans tröst och till och med engelskans truth är bildade av samma rot. Med utgångspunkt i de förutnämnda nyanserna hos orden pistis och fides kan vi alltså säga att tron är den själsliga fasthet som – Deo iuvante – möjliggör övergången från ”förtröstan” till ”försäkran” och, slutligen, ”bevis”. Mot denna bakgrund kan vi också förstå bättre vad Klemens av Alexandria hade i åtanke när han skrev att ”det spekulativa försanthållandet är en vag förmodan och således en karikatyr av tron” (Stromateis, II.4.16).

Annonser

Lämna en kommentar

Under P. A.