Månadsarkiv: september 2012

Kristen prydhet

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har någonstans gjort den poängen att ”prydhet” i egentlig mening hänför sig till 1800-talet, inte till medeltiden. Det är en viktig poäng inte minst därför att ett historielöst åsiktsklimat som vårt gärna hemfaller åt anakronismer. Freuds misstag var bland annat att projicera en tids- och rumsmässigt isolerad prydhet på det mänskliga tillståndet som sådant, som om den hopsnörpta viktorianens sexuella frustrationer vore en sorts epistemologisk grundprincip utifrån vilken man kunde förklara alla traditionella kulturers högsta metafysiska strävanden.

Som en lustig motpart till allt detta står Symeon den nye Teologen med sin femtonde andliga hymn. Denne 900-talsmunk gör det minst sagt klart att den ökända kristna ”prydheten” är ett ganska nytt påfund, åtminstone i sin nuvarande skepnad, och att gudomliggörelsen inte är en pittoresk metafor, utan en omvälvande verklighet som når ”ända ut i fingerspetsarna”. Symeon är dessutom på intet sätt någon obskyr och betydelselös figur som grävts fram ur kristenhetens dammiga rullor, utan tvärtom en av de mest inflytelserika gestalterna i hela den ortodoxa traditionen. Faktum är att det bara finns två andra personer i hela kristendomens historia som likt Symeon har fått hederstiteln ”Teologen”: den ene är Gregorios av Nazianzos, den andre ingen mindre än aposteln Johannes! Det kan vara värt att hålla i minnet när man tar del av följande djärva formuleringar.

Hör nu, det finns mera att säga, och det skall inge oss ännu mera bävan; ty vi blir Kristi lemmar och Kristus blir våra. Kristus blir min hand, blir min arma fot, och jag blir Hans hand och fot. Jag lyfter handen och den är hela Kristus; ty Gudomen kan ej delas. Jag rör foten, och se, den strålar alldeles som Han.

Säg nu inte att jag hädar, utan lyssna och tillbed Kristus. Du blir Hans lem om du vill det, våra lemmar Hans lemmar; de skamliga smyckar Han då med gudomlig skönhet. Är vi med Gud blir vi gudar och ser inget skamligt; kroppen liknar nu helt Hans kropp, våra lemmar blir Kristus.

Väl såg du Kristus i min hand och min fot, men hur är det med detta andra organ – skäms du kanske? Gud skämdes inte för att bli sådan som du är; skäms du då för att bli lik honom? ”Nej”, svarar du, ”jag skäms inte alls för det; men att bli lik en skamlig lem, det låter ganska hädiskt.” Var inte rädd, ty det finns ingen skam i detta. Kristi lemmar är dolda, de förblir skylda, och den Doldes dolda lemmar hedras mer än de andra; ty Han ger sin säd åt oss i gudomlig förening, gudomlig säd, formad i en gudomligt värdig skepnad. Då blir det verkligen bröllop, var och en förenas med Herren. Är nu kroppen klädd i Kristus fattar du vad jag säger utan att skämmas. Men om du bara har iklätt dig en del av den obefläckade klädnaden, har du blott täckt en smula, och du skäms för den orena kroppens återstående delar.

När jag nu talar med bävan om heliga lemmar och med upplyst sinne ser all denna glans, fröjdas jag utan en köttslig tanke; men du tänker på dina orena lemmar och tankar, och sinnet vrider sig liksom masken. Så överför du din skam på Kristus och mig, medan du säger: ”Skäms du inte, du förnedrar Kristus med dessa lemmar!” Jag säger: ”Se Kristus i sin moders liv och tänk över varifrån min Gud har gått ut.  Mer ändå har Han tagit på sig för vår äras skull, och ingen skall skämmas för att likna honom eller lida det han fick utstå. Han blev människa helt och fullt och var Gud alltigenom.”

Annonser

Lämna en kommentar

Under P. A.