Månadsarkiv: november 2012

Kallikles

Med rätta har det sagts att Platon inte bara var en av de största filosoferna, utan också en fulländad dramaturg och stilist. I de sokratiska dialogsituationerna skildrar han med stor psykologisk precision karaktärer som ofta fångar en grundläggande människotyp; man har bara att erinra sig ordvrängarbröderna i Euthydemos, sofisten Protagoras i dialogen med samma namn, den brutale Trasymachos i Staten och så vidare. På ett än djupare plan – för att ta upp en tråd från de s.k. ”nyplatonikerna” – möter oss i dialogerna ett grundläggande själsdrama: Sokrates själv representerar det gudomligt upplysta intellektet, medan hans samtalspartners – ömsom mottagliga, ömsom vrånga – förkroppsligar människosjälens olika reaktioner och attityder gentemot den tidlösa visheten.

I den svavelosande dialogen Gorgias mobiliserar Platon all sin väldiga begåvning till att leverera en numera legendarisk kritik mot sofisternas falska talekonst. Här är det emellertid inte det platonska fördömandet av retoriken som skall uppehålla vårt intresse, utan snarare den själskaraktär och åtföljande verklighetssyn som Platon urskilde bakom sofisternas verksamhet och som föranledde hans fördömande från första början.

Den fräna ton som löper genom dialogen kommer sig av att Sokrates står inför två osedvanligt råa typer, Polos och Kallikles. Meningsutbytena kretsar kring att Sokrates vill ha reda på vad deras talekonst egentligen syftar till. Liksom det är skomakarkonstens syfte att tillverka funktionsdugliga gådon och husbyggarkonstens att skydda mot ur och skur, så uppstår frågan varför folktalarna ställer upp vissa mål som de sedan genomdriver med övertalningskonst, och mer specifikt i kraft av vilken insikt de har urskilt att målen i fråga är goda. Samtalets ofta komiska detaljer åsido – som när Sokrates dryftar att retoriken är själslig kokkonst och kokkonsten kroppslig retorik, försåvitt båda syftar till att behaga utan tanke på vad som är gott för kropp eller själ – blir kontentan givetvis att dessa sofister alls inte intresserar sig för vad som är gott i verkligheten, utan så mycket mer för vad deras lidelser inger dem är gott: personlig vinning, anseende och makt.

Sokrates påpekar här att den som är okunnig om vari det sanna goda består har i verkligheten ingen makt alls, om än honom tillfaller all möjlig tyrannisk befogenhet. Alla människor söker med sina handlingar uppnå något som de medvetet eller omedvetet har bedömt vara gott; men om bedömningen är förfelad kommer de aldrig att nå det verkliga målet för deras strävan: det objektivt goda, det goda som sådant, utanför vilket ingen lycka står att finna. Kunskap om sanningen är alltså den nödvändiga förutsättningen för all effektiv handling, och så länge tyrannen tror att hans egennytta och maktfullkomlighet leder till något i sanning gott kommer han att döma sig själv till en ömklig skentillvaro, även om han står i begrepp att döda vem han vill när han vill. Det är i denna bemärkelse som Sokrates inskärper att det är ojämförligt mycket bättre att lida orätt än att göra orätt, ty rättrådigheten är objektiv, den är rotad i Gud och därmed oberoende av såväl människors öden som deras meningar, varav tyrannens utgör en särskilt missriktad instans. Till de båda sofisternas bestörtning avtecknar sig Sokrates’ budskap sålunda: den människa som handlar orätt kan omöjligen vara lycklig, ty hon är okunnig om det absoluta Goda och står därmed utanför verkligheten.

Hittills är det den grovsinnade Polos som har blivit föremål för den sokratiska vederläggningen. Nu griper emellertid hans frände Kallikles in i samtalet, och därmed fullbordas konturerna av den arketypiska sofist-själsförfattning som Platon i och med denna dialog har velat porträttera.

För Kallikles har dessa sokratiska grundsatser om det metafysiskt goda och moraliskt rätta framstått som blott så mycket ryggradslöst dravel. Varför? Jo, därför att all morallära, tillsammans med dess bärande metafysik, ingenting annat är än sociala konstruktioner. Visst gör människor hela tiden anspråk på kunskap om det sanna och det goda, men detta är bara en rökridå; i verkligheten finns det ingen objektiv sanning, utan det är fastmer den mänskliga egennyttan som ligger bakom varje föregivet sanningssökande. Och här kan man tänka sig att många moderna läsare nickar gillande. Men de hajar nog till när Kallikles’ drar sin etiska slutsats, vilken dock är fullkomligt logisk: Det rätta och sedliga enligt naturen vore att den mäktigare sökte sin egen fördel och förtrampade den svagare med gott samvete.

Kallikles vet att det som håller hans socialdarwinism i schack är just sådana sedeläror som bygger på visshet om det sanna och det goda. ”Men jag gissar”, säger han, ”att de som stiftat sed och lag är just de svaga människorna”, de som ”fruktar att de starka människorna, vilka är i stånd att vinna överhand, skall bli mäktigare än de själva”. Om Sokrates motsätter sig att makt är rätt så beror detta enbart på att han har låtit sig duperas av den konventionella slavmoralen.

Låt oss nu se hur Platons psykologiska porträtt kastar ljus över den själskaraktär som är i fråga:

Kallikles: Det rätta består häri, att dessa [de starkare] har mer än andra, de härskande mer än de behärskade.

Sokrates: Men vad är de i förhållande till sig själva, min vän? Härskande eller behärskade?

Kallikles: Hur menar du?

Sokrates: Jag menar att var och en härskar över sig själv. Men kanske behövs det inte att man härskar över sig själv, utan blott att man härskar över andra?

Kallikles: Vad menar du med en som ”härskar över sig själv”?

Sokrates: Ingenting konstigt, utan bara det som folk i allmänhet menar: någon som är besinningsfull och herre över sig själv och som styr över de inre lustarna och begären.

Kallikles: Vad du är söt! Med ”besinningsfull” menar du ”enfaldig”!

Sokrates: Hurså? Varenda människa begriper nog att det inte är vad jag menar.

Kallikles: Jo, Sokrates, i allra högsta grad! Ty hur skulle en människa kunna bli lycklig om hon är slav under någon som helst? Nej, skönt och rätt enligt naturen är detta som jag nu frimodigt skall förklara för dig, nämligen att den som vill leva riktigt måste låta sina egna begär bli så stora som möjligt och inte tukta dem; och när de är som störst skall han ha förmågan att tjäna dem genom mod och förstånd och fylla dem med allt som lustan riktar in sig på i varje stund. Men detta tror jag är omöjligt för massan, och därför klandrar de dem som kan, i det de döljer sin egen oförmåga av skam och förklarar tygellösheten för något fult. Som jag sade förut förslavar de sådana människor som är bättre av naturen, och då de själva inte förmår bereda sina begär full tillfredsställelse prisar de besinningen och rättrådigheten i följd av sin egen feghet. […] Nej, Sokrates, sanningen är – och det är ju den du säger att du söker – att utsvävning, tygellöshet och frihet är dygd och lycka, förutsatt att det finns resurser att tillgå. Allt det andra, de granna orden och människornas naturvidriga konventioner, det är värdelöst nonsens!

För den jordbundna och cyniska mentalitet som Platon låter Kallikles förkroppsliga – och vår författare är väl medveten om att det är en tidlös själsförfattning han sålunda beskriver – kan alltså frågan om sanningen och tingens natur inte framstå som annat än en rökridå bakom vilken döljer sig en ren ”vilja till makt”. Inom sig kan Kallikles inte urskilja någon egentlig törst efter sanningen som inte betingas av hans egna lidelser och ontologiska egoism. Till följd av sitt slaveri under de lägre begären – ett slaveri som han förväxlar med ”frihet” – är Kallikles varken förmögen eller ens längre villig att höja sig över sig själv, hans vilja har blivit alltigenom ”förvänd”, och denna själssjukdom blir tragiskt nog yttersta instans i hans varje bedömning av verkligheten och sina medmänniskor. Just därför blir det också helt otänkbart för honom att någon människa uppriktigt skulle söka överskrida sin jagiskhet och sätta sanningssökandet framför sina egna tarvliga intressen. Ja, till följd av sin egen förvridna själskaraktär är Kallikles-mentaliteten inte ens kapabel att föreställa sig en objektivitet som är generös, oegennyttig och utan dolda motiv. Varhelst det finns anspråk på kunskap om tingens natur kommer följaktligen denna mentalitet endast att kunna se kontexter, maktstrukturer och intressegrupper, allt till följd av det förnuftsmässigt ogranskade men viljemässigt befästa antagandet att det är människans impulser och lidelser som innerst inne utgör hennes sanna jag och ”under ytan” riktar hennes alla förehavanden – ett förhållande som enligt Kallikles och hans likar den konventionella moralen och hycklande sedligheten blott är ägnade att dölja.

Inte alla människor som händelsevis anammar dessa åsikter om kunskapens slaveri under individens vilja till makt behöver vara av samma brutala själsförfattning som Kallikles. Häri ligger för Platon det djupt oförlåtliga i sofisternas verksamhet överhuvud. Gemene man är vanligtvis inte filosofiskt lagd och tenderar därför att vara passiv inför tidsandan; han förmår inte skärskåda konsekvenserna av den relativistiska verklighets- och kunskapssyn som prånglas ut av sofisternas dekadenta kulturelit och som hos honom lätt vinner insteg i form av förutfattade meningar. Vare sig detta sker omedvetet genom kulturell osmos, medvetet till följd av social ambition – viljan att själv höra till denna elit och därmed ha ”genomskådat” den strävsamma menigheten – eller helt enkelt som konsekvens av den vanemässiga njutningslystnad som sofisternas åskådning på en gång förutsätter och tjänar till att rättfärdiga – oavsett vilket är det få människor som är kapabla och villiga att följa upp sina lättvindiga antaganden till deras logiska slutsatser i handlingslivet. Kallikles drar konsekvenserna av sin subjektivism med hänsynslös följdriktighet, men han är också det stora undantaget. De flesta människor lever vidare, intet ont anande, och fortsätter att värdesätta sådana medborgerliga dygder som rättrådighet och besinning. Men här är den platonska poängen: givet deras sanningsrelativism kan de göra detta enbart till följd av gruvlig inkonsekvens. Kallikles är för Platon den enda uppriktiga sofisten – det förskräckande exemplet på vad en människa nödvändigtvis måste bli om hon verkligen skulle vara konsekvent med den sofistiska verklighetssynen. I praktiken är det dock ytterst få som vågar stirra den metafysiska relativismen i vitögat och se vad den egentligen innebär; så mycket lättare att sömngångaraktigt absorbera den från sin omgivande kultur – alltmedan man berömmer sig över ”fritänkande” – och sedan oreflekterat falla tillbaka på fäderneärvda moralattityder vilkas objektiva förankring i verkligheten och därmed i hjärtat man förnekar med andra halvan av sig själv. Här verkar det nästan som om de flesta människor någonstans kände på sig att den sofistiska dekonstruktionen av varje sanningsbegrepp omöjligen kan leda till yttre emancipation eller inre frid; som om en instinktiv självbevarelsedrift avhöll dem från att närmare granska premisserna bakom sina vanemässiga tänkesätt; ja, som om det verkligen fanns en gnagande oro i deras innersta: att den egentliga slutpunkten för deras hitintills osmälta världsåskådning i själva verket aldrig kan bli något annat än Kallikles – egennyttig och hänsynslös, förblindad och evigt miserabel.

Annonser

3 kommentarer

Under P. A.