Månadsarkiv: april 2013

Otron ett barn av inskränkt tro

Den tyske filosofen och ateisten Ludwig Feuerbach (1804-1872) tänkte sig antagligen att han framförde en djärv och omstörtande tes när han i sin bok Kristendomens väsen hävdade att de troendes Gud blott är en projektion av idealiserade önskningar:

Det gudomliga väsendet är inget annat än människans eget väsende, eller snarare den mänskliga naturen renad, frigjord från den individuella människans begränsningar och objektifierad, dvs. betraktad och dyrkad som ett annat väsende, ett åtskilt väsende. […] Människan skapade Gud till sin avbild.

Och han hade säkert rätt: i omgivningens ögon var det nog en djärv och omstörtande tes, liksom man får förmoda att det fortfarande är för många av våra samtida, vare sig troende eller otroende.

Det intressanta är att detta skeptiska argument (liksom många andra) inte har någon slagkraft annat än mot bakgrund av en redan inskränkt trosuppfattning. Dess tillämplighet står och faller på ett förytligat gudsbegrepp och ytterst sett på en omgivande förlust av kunskap och andlig vitalitet. För i själva verket har Feuerbachs tes alltid varit känd i de religiösa traditionerna. Skillnaden är bara att den tidigare var känd, inte som ett skeptiskt argument att ta ställning till, utan som en positiv beståndsdel av den egna vishetsläran.

Så finner vi till exempel i 1200-talets muslimska Andalusien en viss Ibn Arabi, ”den störste mästaren” (al-shaykh al-akbar, i väst doctor maximus), som formulerade sig så här:

Gudomen som är föremål för tro gestaltas av honom som föreställer sig Den, och i det avseendet är Den hans eget verk. När han lovsjunger föremålet för sin tro lovsjunger han sig själv. Och det är därför som han fördömer varje tro utom sin egen: om han var opartisk skulle han inte göra det, men han gör det ändå, därför att han är gripen av ett särskilt föremål för vördnad. […] Han följer sina uppfattningar utan att ha fullständig kunskap, och det är därför som Gud sade [i en hadith qudsi]: ”Jag anpassar mig till den uppfattning som min tjänare bildar sig om mig”. […] Gudomen som är föremål för tro tar på sig begränsningarna hos denna tro.

Fusus al-hikam, kap. 27.

Backar vi tillbaka ytterligare tusen år eller så och överblickar det annalkande slaget vid Kurukshetra, så kan vi mittemellan de två uppställda härarna möjligen få syn på den villrådige prins Arjunas spann och därifrån uppfatta orden från ”Den Högste” vid hans sida:

Vem helst i gudhängiven tro vill tjäna någon gudaform,

så gör jag denna tro hos honom fast och oföränderlig.

Av den tro fylld, han ivrigt ägnar sig åt denna gudens tjänst,

av den han får vad han begärt; i sanning ges det dock av Mig.

Bhagavad-Gita, 7:21-22.

Hade man å andra sidan levat i Rhendalens trakter vid slutet av högmedeltiden, så skulle man säkert ha fått höra talas om en självutplånad dominkanbroder som brukade tvinga sina åhörare ut ur deras invanda föreställningar med djärvheter värdiga den mest koan-luttrade zenmästare.

Vad vi känner eller utsäger om den första orsaken, det är mera vi själva än det skulle vara den första orsaken; ty den är upphöjd över allt som går att utsäga och förstå. Säger jag i enlighet därmed: ”Gud är god”, så är det inte sant; jag är tvärtom god, men Gud är inte god! Ja, jag skulle därutöver vilja säga: Jag är bättre än Gud! […] Säger jag vidare: ”Gud är vis”, så är det inte sant; jag är visare än han! Säger jag vidare: ”Gud är ett vara”, så är det inte heller sant; ty han är desto mera ett vara över varat och ett intet över varat!

– Mäster Eckehart, Predikningar, II. 23.

Vad detta betyder i lindrigare ordalag är att ”varje begrepp som förståndet formar för att söka närma sig och fånga den gudomliga naturen, får som enda resultat att vi skapar en idol av Gud – inte att vi lär känna Gud” (Gregorios av Nyssa, Mose liv). Härav får vi kanske en bättre aning om vad det djupast sett innebär att ”dyrka beläten” och ”berömma sig av avgudar” (Ps 97:7).

Listan kunde naturligtvis göras längre. Vi har ju inte ens börjat skrapa på ytan av den apofatiska traditionen från kyrkofäderna, varibland ingår den nyss citerade Gregorios, liksom före hans tid Klemens av Alexandria: ”De flesta människor är inneslutna i sin dödliga kropp som snigeln i sitt skal, ihoprullade som igelkottar i sina fixa idéer, och de tar sig själva som förebild när de bildar sig en uppfattning om den salige Guden” (Stromateis, V. 11). Före Klemens har vi i sin tur givetvis Platon – ”den store prästen”, som Mäster Eckehart kallade honom – vars dialog Parmenides kunde betraktas som ett källsprång för all apofatisk teologi sådan den kom att formuleras inom de abrahamitiska traditionerna. Och redan i Rigveda, en av världens äldsta bevarade skrifter överhuvudtaget, kommer en uppfattning liknande Ibn Arabis och Bhagavad-Gitas till uttryck: ”Den dyrkande dig många namn ger, Vasu, om du behag däri som Fader finner” (V. 3). Nu verkar det emellertid bli dags att parera tankegångens eventuella urspårning, så låt oss återgå till saken.

Poängen med allt detta är att den feuerbachska tesen, i likhet med så många andra skepticismer, tycks ha inträtt i det moderna väst som en omvänd skuggbild av en förtrampad vishetslära. När det religiösa etablissemanget glömmer bort eller undertrycker djupsyftningarna hos sin egen andliga tradition, när det andliga intellektet (nous) begränsas till det diskursiva förståndet (dianoia) och ”tron” blir en fråga om försanthållanden och moralplattityder utan metafysisk grund, så verkar det som om den avfärdade vishetsdimensionen oundvikligen vänder åter i gudlös skepnad, likt en skarpslipad bumerang som vi troende själva har kastat. Från denna synpunkt sett kan de skeptiska angreppen betraktas som indirekta förebråelser av fromhetsvärlden för att den inte har lyckats ge någon plats åt de intellektuella kallelser som nödvändigtvis förekommer i andens värld vare sig man vill eller inte. Stryp tillförseln av vishetens livgivande sav och du berövar otaliga själar deras utstakade väg; hädanefter kommer de inte ha något annat val än att ägna sig åt profanfilosofi. Töm kunskapen på andlig substans, definiera tron i motsättning till dess egen visdomsmässiga kärna, och det dröjer inte länge innan tron själv kastas över ända (jfr Hosea 4:6).

Icke desto mindre finns denna kärna alltid där, även om den skulle tyckas omsluten av ett ogenomträngligt hölje. ”Vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna tingens natur ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser” (Eckehart, Predikningar, I. 13). ”Om du vill plocka ut kärnan, krossar du skalet. Lagen är skalet; sanningen kärnan; mystikens väg till Gud ligger mitt emellan dem båda” (Mahmud Shabistari, Mystikens rosengård, 356).

Man får hoppas att trons vedersakare lyckas driva de fromma tillbaka ad fontes, till källorna i traditionen och till Källan i hjärtegrunden, om inte annat för det retsamma nöjets skull att på ännu ett plan få se hur himlastormare råkar gå himmelens ärenden.

Annonser

2 kommentarer

Under P. A.