Kategoriarkiv: Joel

Om bön

Det fanns bara en oundviklig plikt att uppfylla under ens livstid; plikten att be — det dagliga igenkännandet av det Osedda och Eviga. Indianens dagliga fromhetsövningar var viktigare för honom, än det det dagliga brödet. Han vaknade på morgonen, drog på sig sina mockasiner, och gick ner till vattenbrynet. Här stänkte han några handfullar klart, rent vatten i ansiktet, eller dök i. Efter badet stod han upprätt inför den framåtskridande gryningen, med ansiktet mot solen medan den dansade uppå horisonten; bedjande en icke-talad bön.

—Ohiyesa,  Wahpeton Dakota

Vi indianer känner Gud, den Ende och sanne… Vi tillber honom oavlåtligen.

—Black Elk, Oglala Lakota

Bönen med pipan må utgöra begynnelsen och slutet på varje dag; men det är likaså viktigt att be under hela dagens lopp. Varje dag ber jag och tänker på Gud, oavsett vad jag har för händerna. Jag ber ständigt, vare sig jag arbetar hemma eller i fält, eller vad än jag gör… Den Stora Anden vet att jag ber till Honom, och Han hör mig… Jag är så van vid det att jag inte kan sluta, och jag tror att be är det bästa en människa kan göra. Jag menar att man, om man håller utkik efter dem, kan hitta gott om stunder under dagen, då det är lämpligt att be. Säkert finns det många som är på det viset, ständigt bedjande, ihågkommande Guds namn… Folk tror att det finns viktigare saker än att be, men de har fel. En person må ha mycket pengar, men det är inget han tar med sig [då han dör]. Det är gott att dela vad litet vi har, och att be. En människa bör mäta och söka sin rikedom i sådana begrepp som kunskap om, och kärlek till, Gud.

—Yellowtail, Absaroke

Annonser

Lämna en kommentar

Under Indianer, Joel

Arne på båten

Det kan tyckas futtigt att inte låta ett inlägg innehålla mera än blott en länk till en gammal radiointervju från början av 90-talet, hämtad ur Sveriges Radios Värmlandsarkiv. Jag vill dock bestämt hävda att det föreligger ytterligt starka skäl, och anmoda eventuella läsare att sluta läsa, sluta ögonen, och låta sig förflyttas till en jordkula utanför Säffle. Det går även att ladda hem en poddversion, som man kan ta med sig på resa eller till jobb!

Lämna en kommentar

Under Joel

Indianer och vita

Vid vårt senaste studiecirkeltillfälle yppades en fascination för ökenfädernas enkla, kärnfulla uttryck, vilket förde mina tankar till en bok, kallad Indian Spirit, som, för det humana priset av en pence, för några år sedan införskaffades. Denna är en guldgruva. Hör här orsaken till min koppling:

Sanningen fordrar ej rikt tal.

—Rolling Thunder, Nez Perce

Behovet av utstuderade formuleringar verkar ha ökat i takt med avståndet från uppenbarelsen, Sanningens manifestation i tiden. Jag har åtminstone själv lättare att förstå en ökenfaders uttryckssätt, än exempelvis Tomas av Aquinos, mäster Eckehart, eller andra medeltida fyrbåkar. Senare tiders teologer, filosofer, och metafysiker, är knappast mindre tillkrånglade. Däremot har jag, märkligt nog, lättare att övertygas av dessa senare tänkare — och att inte blott förstå ordalydelsen, utan även ordens innebörd —; de talar utifrån sin tids andliga förutsättningar — bara det att det idag ingalunda förutsätts att det över huvud taget finns någon Gud, gör ju kanske att man, som andlig sökare, ändå måste börja i den änden. För vad är väl en enkel formulering värd, om läsaren förhåller sig avvisande till den, seende den såsom någonting löjligt och barnsligt, istället för att se sanningen och fullheten i eventuellt påstående? Tanken förs här till det Platonutdrag som P.A. anförde, ett par bloggposter tidigare. Den moderne läsaren måste kanske helt enkelt bändas upp medelst långrandiga, oemotsägliga resonemang, och ömkligen så, eftersom vägen till pudelns kärna blir så mycket längre och omständligare.

Hursom, nu för att återvända till Platons forntida människor! Dessa, som, från en ek, emottog profetorden, måste tills helt nyligen ha levat, innan de undanträngdes av den allt undanträngande vite mannen. Jag lämnar de knôvvliga resonemangen därhän, och vidarebefordrar ännu ett, lite längre, indianhövdingatal, som belyser några av skillnaderna mellan dem och oss:

 De är sannerligen en hjärtlös nation. De har gjort somliga av sina egna till slavar — ja, slavar! Vi har aldrig trott på detta att göra folk till slavar, men det gör tydligen den vite mannen!

 Deras största mål i livet synes vara att vinna ägodelar — att bli rika. De önskar äga hela världen. I trettio år sökte de få oss att sälja vårt land. Till slut, under kriget (Minnesota, 1862), fick de landet, och vi har drivits bort ifrån vår vackra hemort.

 De är ett underbart folk. De har delat upp dagen i timmar, liksom året i månar. Faktum är, att de mäter allt. Ingen av dem skulle låta så mycket som en rova lämna deras mark, utan att de erhållit betalning för den. Jag har hört, att deras stora män ordnar stora tillställningar och fester och ditbjuder många gäster, men att gästerna måste betala för all maten de fått, innan de går.

 Jag har också hört, men detta tror jag inte kan vara sant, att deras hövding [president] fordrar dem att, varje år, betala honom för den mark där de bor, och för sina ägodelar! Jag är säker på att vi inte skulle kunna leva under sådana lagar.

 I krig har de ledare och krigs-hövdningar av olika grad. De vanliga krigarna drivs framåt mot fienden som en flock antiloper. Det är på grund av detta sätt att kriga — genom tvång och inte av mod — som vi inte ser någon heder i de dåd vi utför mot dem.

White Footprint, Dakota

Planer finns på att översätta fler, och kanske mera djupsinniga, visdomsord, att läggas upp under sommarens gång. Watch this space.

1 kommentar

Under Indianer, Joel

Det föregående inlägget…

…och då särskilt det sista avsnittet, om Skriften som en själens spegel, fick mig att minnas ännu ett såntdär gammalt citat från en av mig bortglömd mästare,  nämligen att

Den som läser skriften möter sig själv.

En alltigenom underbar anmärkning. Den som är krigiskt lagd — det må vara en ”kristen” som hyser agg emot andra, eller en ateist, som hyser agg mot kristendomen — kan båda finna näring i Skriften. Ävenså finner den som är kärleksfullt lagd just — Kärleken. Och så vidare. Ens skrifttolkning säger alltså mera om en själv, än man kanske tror, något man önskar att Skriftens belackare ville besinna.

Om man liknar Skriften vid en bank, kan man kanske påstå att den är en bank, vars utbetalningar sker i samma valuta, som ens insättningar. Eller — den svarar med samma mynt!

Med Skriftens egna ord:

Bedjen, och eder skall varda gifvet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall varda upplåtet;

ty hvar och en som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar varder upplåtet.

Matt. 7:7-8

Den som läser Skriften utan att låta läsningen ackompanjeras av bön, utan att med uppriktigt hjärta söka svar — eller Gud —, och utan att knacka på himmelens portar med en önskan om att få ta någon del av de underbara hemligheter som döljs därbakom, göre sig troligtvis ej besvär.

Dante lär ha menat att hans Gudomliga komedi — liksom Bibeln — kunde läsas på fyra olika betydelseplan: Ett rent bokstavligt; ett där bokstavens djupare betydelse och de större sammanhangen röjs för läsaren; ett där läsaren förstår budskapet och med hjärtats hjälp kan läsa mellan raderna och dra slutsatser; och — det mystiska. Allt alltså i direkt analogi med läsarens andliga färdighet. Den som fastnar på nivå ett bör alltså hellre beklaga sin olycka — och sätta igång med att be, söka, och knacka på hemligheternas port, så att man må skönja ordens mening — än beklaga de ”olyckliga” som inte är ”lika visa som ni ungdomar”.

3 kommentarer

Under Joel

Träning

Det är inte helt utan orsak som det ibland, från så skilda håll som från både utomstående soffpotatisar som från självutnämnda träningsnarkomaner, påpekas att träning för många blir inte en drog, utan en religion. Det ligger en del i det. Har på bloggar här på nätet hittat både ett och annat yttrande, som hade kunnat överföras på den andliga vägen:

– Ibland känns det omåttligt motigt, men man får själslig belöning efteråt, om man härdar ut.

– När det är som tyngst, måste man öva sig i att se målet istället för hindren.

– Man skaffar sig rutiner och livsregler.

Ofta verkar man kunna känna sig nästan jag-lös under själva passen, och, efteråt, välsignat höjd över och oberörd av världsliga bekymmer — något jag ofta också upplever under och efter att ha varit i kyrkan!

Träning verkar alltså för många vara en form av vardaglig askes, som hjälper människan att hålla begären i schack. Man ser likhetstecknet mellan ett kontrollerat leverne och själsligt välstånd, och förstår hur regelbundenhet i det yttre främjar det inre. Något man som man, numera utrustad med ett par kristna ögon, med glädje noterar.

Och följaktligen: Populäre löparen och skribenten Kenneth Gysing skriver i sin bok Ett år av magiskt löpande, om hur man, genom löpning, kan uppleva sig bli ”ett med världsalltet”, hur löpning kan vara såsom meditation; och Christopher McDougall beskriver, i sin moderna löpboksklassiker Born to Run, hur en mexikansk, långdistanslöpande indianstam, ibland springer med just den andliga upplevelsen som mål.

En risk består förstås i att det yttre blir ändamålet; att man börjar beundra sin spegelbild, och blir besatt av att bygga muskler eller tappa fett — särskilt här i Väst, där vi redan i stor utsträckning berövat oss själva möjligheten att leva ett liv även på det andliga planet. Det ligger naturligtvis ingenting negativt i dessa effekter, om de kommer som ett resultat av en förbättrad livsföring, och de kan ju verka sporrande i ens goda föresatser, men man bör passa sig noga för att uppställa fel syfte för sin kroppsliga övning. Platon lär, i Staten, hur barnen bör undervisas; först i musik, för att väcka kärleken till det sköna, men snart även i gymnastik, så att kroppen må bli själen en värdig boning — en obalans i förhållandet dem två emellan, leder till antingen vekhet och kroppslig oduglighet, eller till råhet och ärelystnad.

Förövrigt har nya studier visat att skolbarn med daglig gymnastik på schemat konsekvent presterar bättre, och lär sig mer, än de med idrott på schemat två gånger i veckan. Man bör alltså inte undlåta att läsa lite kvalitetslitteratur efter träningspasset! I säng skall jag nu, och läsa Salomos tal till det församlade Israel — må det, såhär efter en tredubbel Jackie och tvärtemot så mycket annat jag läser, fastna i minnet!

8 kommentarer

Under Joel

Om naturen

För mig, som växt upp med en far som varit ornitolog så länge någon kan minnas; som röstat grönt så länge detta varit möjligt, varit med i Naturskyddsföreningen i årtionden, samt ombesörjde att en annan var vegetarian fram till dess jag började på dagis, har naturen utgjort en självklart stor del i mitt liv, och varit viktig i mina (många) ställningstaganden. Bland annat var det lätt att, som lättrörd tonåring, irriteras över hur stora bolag skövlar naturtillgångar och -områden, vilket man lätt satte i samband med amerikanska bolagsstyrelser och presidenter fulla av eventuell skenhelighet, och på denna väg kom man alltså fram till att kristendomen är katastrofal för denna vår Moder Jord. Boken Man and Nature, av Seyyed Hossein Nasr, fick mig att förstå att kristendomen inte är ett problem, utan istället är en viktig beståndsdel i ett recept för hållbar utveckling.

Bjussar på en räcka pregnanta visdomsord av bättre vetande, som förhoppningsvis skall skänka klarhet i varför så är fallet; godtyckligt, och därmed troligtvis ej alltför precist, översatta från engelskan:

Själens första steg mot Gudskännedom, är beskådandet av naturen.

— Irenaeus av Lyons

Skapelsen är liksom en stor skrift. Skåda uppåt; se nedåt! Bli varse; läs! Gud skrev ej denna bok medelst bläck. Istället har han, inför dina ögon, framställt de ting, han har skapat. Huru kan du begära att få ett klarare kall än så? Hör, huru himmelen och jorden ropar till dig: ”Gud skapade mig!”

———

Ondskan är överallt i denna värld, så att vår sanna kärlek till den inte skall bli uppväckt. Men vad är det i världen, som är ont? Himlen, jorden, och vattnen, och alla tingen däri; fiskarna, fåglarna, träden — dessa äro ej onda. Alla dessa äro goda. Det är människornas verk, som äro onda.

— Augustinus

Solens strålar är en förutsättning för att ljus skall uppfylla atmosfären; på samma vis måste Gud ständigt skänka existens till alla ting, för att de överhuvudtaget skall kunna fortsätta att existera… Därför måste Gud vara i alla ting.

— Tomas av Aquino

Denna värld, med alla dess stjärnor, beståndsdelar, och djur, har kommit ur den Översinnliga världen;  ej den minsta detalj, ej den obetydligaste nyans, är dess egen: Allt har den fått, allt har utgått ifrån det Osynliga.

— William Law

Lär dig att, av Skapelsen, förundras över Herrens vishet! Så, om du ser något ting, men inte förmår fatta det, eller finna grunden till dess existens; så må du, för densamma skull, desto mera prisa Herren, eftersom Hans verks vishet överstiger din egen fattningsförmåga.

———

För vilket ändamål går Herren upp på berget? Jo; för att lära oss att avskildhet och tillbakadragande äro av godo, då vi be till Gud. Därför är det, som han så ofta drager sig undan till vildmarken, för att, natten igenom, tillbedja Gud; för att även vi, då vi ber, må söka finna den ro och den stillhet, som omgivningen kan ge. Vildmarken äro nämligen lugnets moder; den är en skyddad hamn, som skänker oss vila från allt tumult och all oordning.

— Johannes Chrysostomos

En person som sannerligen känner Skapelsen, må ursäktas, om han ej närvarar vid prästens predikan, ty allt skapat uppfylles av Herren, och är en bok.

— Mäster Eckhart

För detta tackar jag dig, Herre:

För att du skapat mig till din avbild;

För att Du har satt mig att vakta dina under,

Så att jag må lära känna dem, och fröjda mig i dem.

Jag ber Dig, Evige:

Förära mig med något av Din vishet,

Så att jag ej må missbruka din skapelse,

Men blott bruka den till mitt livsuppehälles nödtorft,

Samt för min nästas, mitt, och min familjs väl.

Skänk mig tacksamhet för dina gåvor, så att mitt huvud ej säger,

”Detta är mitt, jag har köpt det. Endast jag skall äga det.

Detta skänker mig värdighet, majestät, och skönhet:

Det tillhör mig i kraft av mitt ädelmod och härlighet!”

Allt detta tal är av djävulen; och av Adams bittra fall.

— Jakob Böhme

1 kommentar

Under Joel, Naturen

Människan som eukaristisk varelse

I vår studiegrupp ska vi ikväll diskutera kapitel 3 i Kallistos Wares bok Den Ortodoxa kyrkans väg, en bok jag läste för ett par år sedan, då jag ännu inte riktigt börjat gå i kyrkan. På tiden alltså, att jag läser den igen! Kapitlets rubrik är ”Gud som skapare”. Här berörs bland annat människans inneboende Treenighet (kropp, själ, och ande), och frågan om vad det innebär att vara skapad till Guds avbild och leva i Guds likhet. Det kan hända att det kommer mer inlägg på de ämnena i ett senare skede, för det som särskilt fångade min uppmärksamhet var ett resonemang kring två yttranden, detta av den helige Leontios av Cypern:

Genom himmel och jord och hav, genom trä och sten, genom hela skapelsen, synlig och osynlig, tillbeder och ärar jag alltings Skapare och Mästare och Livgivare. Ty skapelsen tillbeder inte Skaparen direkt och genom sig själv, utan det är genom mig som himmelen lovprisar Gud, genom mig som månen tillbeder Gud, genom mig som stjärnorna sjunger Guds ära, och genom mig som haven och regnet, daggen och hela skapelsen ärar Gud och sjunger hans lov.

samt detta, signerat Abraham Jaakov av Sadagora, en chasidisk mästare:

Allt levande, alla växter och djur bär fram och räcker sig åt människan, men genom henne bärs de alla fram inför Gud och räcks fram åt honom. När människan renar och helgar sig själv i alla sina lemmar som ett offer åt Gud, renar och helgar hon allt levande.

Människan är alltså satt till präst över hela skapelsen. Det är genom oss som skapelsen ges möjlighet att ge sig själv — frambäras — åt Gud. Detta för att skapelsen inte har någon egen vilja, eller möjlighet att gå emot Guds vilja: När lejonet river en antilop, sker det i full enlighet med Hans plan; likaså när jorden bävar, gräset växer, larven kryper, eller himlakroppar kolliderar. Något sådant kan aldrig kallas ”ont” — endast och allenast de varelser som, av Gud, utrustats med en fri vilja, har möjligheten att inte göra hans vilja. Detta torde, om jag gissar rätt, innebära oss, och änglarna. Eftersom vi i den Ortodoxa kyrkan tror det finns (åtminstone?) två plan av skapelsen — dels det andliga, immateriella, intellektuella planet, dels det materiella, kroppsliga — och människan allena hör till båda plan samtidigt, är det genom oss som harmoni uppstår mellan de två, i kraft av att den inneboende symboliken hos allt skapat blir ”upptäckt”. Det är alltså inte så att vi människor står över, eller vid sidan av, skapelsen, eller är den oavhängig; tvärtom behöver vi den för att lära känna Gud. För, ”I skolen icke ohelga det land där I ären, […] I skolen icke orena det land där I bon, det land, i vars mitt jag har min boning” (Num. 35), ”Öst och väst tillhör Gud; vart ni än beger er, kommer Guds närvaro finnas där [möter ni Guds anlete]. Gud är Allnärvarande, Allvetande.” (Sura 2:115), och:

En av den tidens vise män kom till den helige Antonios i öknen och sade: ”Fader, hur kan du leva här ute, i avsaknad av all den tröst som böcker ger?” Antonios svarade: ”Min bok, käre filosof, är allt skapat, och närhelst jag önskar, kan jag där läsa om Guds verk.

– Evagrios av Pontos

Skapelsen bär även den vittnesbörd om Skaparen, och den som är vis kan uppenbarligen utläsa mera av den, än vad som står att finna i världens alla böcker, men den är mera statiskt beskaffad än vad vi är. Detta eftersom den är kroppslig, kanske även själslig, men saknar den ande som vi människor givits till del. I den mån vi kan utläsa något om Gud i den, blir den, genom att vår ande greppar något litet av dess inneboende härlighet, verkligen förandligad, och ges en djupare funktion och ett omätligt mycket större värde, än då den betraktas med den moderna människans materiellt inriktade, lustfyllda blick. Vi ingår i en allt upphöjande förening med den; vi erhåller sann kunskap genom att vi möter Gud i allt det vi ser, och stiger i den bemärkelsen uppåt, från det materiella mot det immateriella planet, planet för det evigt sanna och lika, och vi skapar på samma gång en rörelse mellan de två, och öppnar en ditintills stängd dörr för Guds energier att verka i världen. Det är som ett ständigt pågående vulkanutbrott, där skapelsen hela tiden visat sig kapabel att rikta energi mellan sfärerna, från jorden upp mot himmelen, men som man inte tidigare förnummit. Skapelsen är ju ständigt lik sin Skapare, oavsett om vi ser det eller inte, men just vår upptäckt av detta är själva dess syfte. Vi utför Guds vilja då vi öppnar dörren för vår ande, som ensam bland våra förmågor kan förstå och uppleva Sanningen, se det innersta väsendet i alla ting, orsakernas Orsak. På ett storslaget sätt gläder vi både oss själva och Gud, då vi kommer till insikt om denna skapelsens fördolda betydelse. Besinna följande hadith qudsi: 

”Jag var en dold skatt, som ville bli känd.”

Låt oss därför alla be om att vi finge se Gud i allt, och om hjälp att göra Guds vilja, genom att ”hembära åt dig ditt eget av dina gåvor, å allas vägnar, och för alla.” (den helige Johannes Chrysostomos’ liturgi)

3 kommentarer

Under Joel, Naturen