Att vara hemsk

En av de många fördelarna med att studera klassiska språk är att man nästan ofrivilligt får ett sinne för etymologi, det vill säga ords ursprung och historiska förändringar. Mossigt, tycker en del, men en sak som faktiskt är riktigt intressant med att spåra ordens betydelseförskjutningar är att man samtidigt får en påtaglig bild av talarnas tankeförskjutningar, eftersom varje språklig förändring tenderar att gå hand i hand med en idémässig dito. Ett särskilt avslöjande exempel är ordet ”teori” och dess öde. Grekiskans theōria betecknade ursprungligen ”kontemplation” eller ”skådande” och var det ord som många kyrkofäder använde när de talade om direkt kunskap om Gud. Att ha en ”teori” i egentlig mening är alltså att åtnjuta en oförmedlad visshet om föremålet för begrundan, vilket ju är raka motsatsen till ordets nutida betydelse, som tvärtom förutsätter att man ingen visshet har.

Nu hände det sig en gång att jag började fundera på ordet ”hemsk”. Efter lite bläddrande visade det sig att ordet är avlett från hem och att det därför ursprungligen betydde precis vad det låter som: ”hemaktig”, ”hörande till hemmet” och så vidare. En ”hemsk” person är alltså någon som helt enkelt trivs bäst hemma, med andra ord – om man får spinna vidare lite – någon som inte behöver yttre förnyelser för att vara tillfreds utan som tvärtom kan vara tryggt rotad på den plats han befinner sig. (Måhända i kraft av någon ”teori”?) Med tiden kom däremot ordet att få konnotationerna ”slö”, ”försoffad”, ”dyster”, ja, till och med ”dum” och till slut ”hemsk” i gängse mening – en betydelseförskjutning som författaren till den senaste svenska etymologiska ordboken anser är ”en vacker lovsång till reslust och resande”! Inget ont om att resa, men nåja.

Den helige Antonios fick en gång frågan hur man skall göra för att behaga Gud, varvid han nämnde tre saker. För det första, ”Vart du än går, ha alltid Gud för ögonen”; för det andra, ”Vad du än gör, handla efter de heliga skrifternas vittnesbörd”; och för det tredje – något oväntat i sammanhanget – ”Var du än bor, flytta inte i otid därifrån!” Håll dessa tre bud, fortsätter Antonios, och du blir frälst.

Må vi alla därför sträva efter att bli lite hemskare människor.

Annonser

Lämna en kommentar

Under P. A.

Indianer och vita

Vid vårt senaste studiecirkeltillfälle yppades en fascination för ökenfädernas enkla, kärnfulla uttryck, vilket förde mina tankar till en bok, kallad Indian Spirit, som, för det humana priset av en pence, för några år sedan införskaffades. Denna är en guldgruva. Hör här orsaken till min koppling:

Sanningen fordrar ej rikt tal.

—Rolling Thunder, Nez Perce

Behovet av utstuderade formuleringar verkar ha ökat i takt med avståndet från uppenbarelsen, Sanningens manifestation i tiden. Jag har åtminstone själv lättare att förstå en ökenfaders uttryckssätt, än exempelvis Tomas av Aquinos, mäster Eckehart, eller andra medeltida fyrbåkar. Senare tiders teologer, filosofer, och metafysiker, är knappast mindre tillkrånglade. Däremot har jag, märkligt nog, lättare att övertygas av dessa senare tänkare — och att inte blott förstå ordalydelsen, utan även ordens innebörd —; de talar utifrån sin tids andliga förutsättningar — bara det att det idag ingalunda förutsätts att det över huvud taget finns någon Gud, gör ju kanske att man, som andlig sökare, ändå måste börja i den änden. För vad är väl en enkel formulering värd, om läsaren förhåller sig avvisande till den, seende den såsom någonting löjligt och barnsligt, istället för att se sanningen och fullheten i eventuellt påstående? Tanken förs här till det Platonutdrag som P.A. anförde, ett par bloggposter tidigare. Den moderne läsaren måste kanske helt enkelt bändas upp medelst långrandiga, oemotsägliga resonemang, och ömkligen så, eftersom vägen till pudelns kärna blir så mycket längre och omständligare.

Hursom, nu för att återvända till Platons forntida människor! Dessa, som, från en ek, emottog profetorden, måste tills helt nyligen ha levat, innan de undanträngdes av den allt undanträngande vite mannen. Jag lämnar de knôvvliga resonemangen därhän, och vidarebefordrar ännu ett, lite längre, indianhövdingatal, som belyser några av skillnaderna mellan dem och oss:

 De är sannerligen en hjärtlös nation. De har gjort somliga av sina egna till slavar — ja, slavar! Vi har aldrig trott på detta att göra folk till slavar, men det gör tydligen den vite mannen!

 Deras största mål i livet synes vara att vinna ägodelar — att bli rika. De önskar äga hela världen. I trettio år sökte de få oss att sälja vårt land. Till slut, under kriget (Minnesota, 1862), fick de landet, och vi har drivits bort ifrån vår vackra hemort.

 De är ett underbart folk. De har delat upp dagen i timmar, liksom året i månar. Faktum är, att de mäter allt. Ingen av dem skulle låta så mycket som en rova lämna deras mark, utan att de erhållit betalning för den. Jag har hört, att deras stora män ordnar stora tillställningar och fester och ditbjuder många gäster, men att gästerna måste betala för all maten de fått, innan de går.

 Jag har också hört, men detta tror jag inte kan vara sant, att deras hövding [president] fordrar dem att, varje år, betala honom för den mark där de bor, och för sina ägodelar! Jag är säker på att vi inte skulle kunna leva under sådana lagar.

 I krig har de ledare och krigs-hövdningar av olika grad. De vanliga krigarna drivs framåt mot fienden som en flock antiloper. Det är på grund av detta sätt att kriga — genom tvång och inte av mod — som vi inte ser någon heder i de dåd vi utför mot dem.

White Footprint, Dakota

Planer finns på att översätta fler, och kanske mera djupsinniga, visdomsord, att läggas upp under sommarens gång. Watch this space.

1 kommentar

Under Indianer, Joel

Det föregående inlägget…

…och då särskilt det sista avsnittet, om Skriften som en själens spegel, fick mig att minnas ännu ett såntdär gammalt citat från en av mig bortglömd mästare,  nämligen att

Den som läser skriften möter sig själv.

En alltigenom underbar anmärkning. Den som är krigiskt lagd — det må vara en ”kristen” som hyser agg emot andra, eller en ateist, som hyser agg mot kristendomen — kan båda finna näring i Skriften. Ävenså finner den som är kärleksfullt lagd just — Kärleken. Och så vidare. Ens skrifttolkning säger alltså mera om en själv, än man kanske tror, något man önskar att Skriftens belackare ville besinna.

Om man liknar Skriften vid en bank, kan man kanske påstå att den är en bank, vars utbetalningar sker i samma valuta, som ens insättningar. Eller — den svarar med samma mynt!

Med Skriftens egna ord:

Bedjen, och eder skall varda gifvet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall varda upplåtet;

ty hvar och en som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar varder upplåtet.

Matt. 7:7-8

Den som läser Skriften utan att låta läsningen ackompanjeras av bön, utan att med uppriktigt hjärta söka svar — eller Gud —, och utan att knacka på himmelens portar med en önskan om att få ta någon del av de underbara hemligheter som döljs därbakom, göre sig troligtvis ej besvär.

Dante lär ha menat att hans Gudomliga komedi — liksom Bibeln — kunde läsas på fyra olika betydelseplan: Ett rent bokstavligt; ett där bokstavens djupare betydelse och de större sammanhangen röjs för läsaren; ett där läsaren förstår budskapet och med hjärtats hjälp kan läsa mellan raderna och dra slutsatser; och — det mystiska. Allt alltså i direkt analogi med läsarens andliga färdighet. Den som fastnar på nivå ett bör alltså hellre beklaga sin olycka — och sätta igång med att be, söka, och knacka på hemligheternas port, så att man må skönja ordens mening — än beklaga de ”olyckliga” som inte är ”lika visa som ni ungdomar”.

3 kommentarer

Under Joel

Skriften

Den oförberedde läsaren som tar upp Bibeln och börjar skumma på måfå kan mycket väl frestas att ställa frågan: Vad i all sin dar kan man ha för intresse av att ty sig till en textmassa som – när det inte bara tycks vara fråga om myter och fabler – mest verkar vara full av släkttavlor, krig och allsköns orimligheter?

I dialogen Faidros, ett av Platons många mästerverk till såväl form som innehåll, drabbas Sokrates av en liknande invändning efter att ha avgett en fabulös berättelse om de egyptiska gudarna. Denne legendariske mästare i elenktisk och maieutisk konst står dock aldrig svarslös!

– Sokrates, det är lätt för dig att fabricera historier om Egypten eller vilket annat land som dig lyster!

– Käre vän! Zeustemplets präster i Dodona brukar säga att de allra första profetorden utgick från en ek. Den tidens människor var ju inte så visa som ni ungdomar; i sin enfald nöjde de sig med att lyssna på ek och sten, bara de gav uttryck för sanningen. För dig däremot verkar det ha betydelse vem det är som talar och varifrån han kommer, ty du begrundar inte detta enda, om nämligen hans ord uttrycker verkliga förhållanden eller inte.

Sokrates åsido är det väl samtidigt inte helt tydligt hur så många människor har sagt och fortfarande säger sig kunna utläsa eviga sanningar och ”verkliga förhållanden” ur en så pass svårgenomtränglig text som den bibliska. Om man nu betraktar Bibeln som ett stycke ”litteratur” à la modern textkritik blir frågan mycket riktigt meningslös; men om man däremot utgår från att den är gudomligt inspirerad infinner sig ett antal svarsmöjligheter. I det första fallet måste av naturliga skäl den högsta angelägenheten bli att avgöra ”den av upphovsmannen avsedda meningen”, att reda ut kontextuella oklarheter och så vidare. I det andra fallet får emellertid dylika frågor en helt annan betydelse, något som Mäster Eckehart – ett av den medeltida kristenhetens klaraste ljus – har rett ut på ett koncist sätt.

”Inspirerade av den Helige Ande har de heliga gudsmännen talat” (jfr 2 Pet 1:21); men den Helige Ande lär hela sanningen (jfr Joh 16:13). Då alltså ”den av upphovsmannen till en skrift avsedda meningen” också är ordens mening, men Gud som sagt är upphovsman till den Heliga Skrift, så är varje sann mening ordens mening. Ty allt sant härrör sig utan tvivel från sanningen, är innefattad i den, flödar ut från den och är dess avsikt.

(Liber parabolarum Genesis, företal)

I en gudainspirerad text är alltså den ”avsedda meningen” helt enkelt all sanning som överhuvudtaget är möjlig att utläsa därur. Betyder det då att dörren är öppnad för allt slags godtycke, står det med andra ord var och en fritt att ur de heliga texterna utläsa alldeles vad som helst? Här är det talande hur samme Eckehart på annat ställe låter undslippa att ”det är alltjämt hela mitt beklagande att grovsinniga människor, som inte har någonting av Guds ande, vill efter sitt grova mänskliga förstånd bedöma vad de hör ur eller läser i Skriften” (Liber benedictus, I.2). Fäderna betonar likaledes hur Bibeln är och förblir en stängd bok för den som inte närmar sig i bönens och den inre samlingens anda. ”Det räcker inte med att du [i skriftläsningen] bultar på och söker. Det som är allra viktigast för att du skall lära dig att förstå det gudomliga är bönen” (Origenes, Brev till Gregorios Thaumaturgos, 3). ”Varken vetenskapen eller den profana kulturen kan tränga in till de himmelska ordens innersta, deras märg, och med ett rent hjärta skåda de djupa och dolda mysterierna. Enbart själens renhet tillåter det genom den Helige Andes ljus” (Johannes Cassianus, Collationes, 14.9). Med allt detta i åtanke blir det kanske möjligt att betrakta den bibliska textens skenbara dunkel i ett något klarare ljus.

Antagligen är Skriften full av svårigheter först och främst därför att vi själva är det. Vad jag menar med detta är att vi fallna människor för det mesta är stöpta i lidelser och okunnighet, och att Gud i sin nåd kanske just därför har sänkt sig till att tala lidelsens och okunnighetens språk, i syfte att omvandla dess förvända impulser. Genom att ta på sig våra lidelsers ”täckmantel” finner den inspirerade texten en viss klangbotten i vår fallna natur, den fascinerar och provocerar oss allt under det att den hemligen omvandlar våra krankheter i kraft av sitt himmelska ursprung. (Den uppmärksamme läsaren märker kanske att allt det här lika gärna kunde sägas om Kristus och hans gärning – en djupgående parallell som dock skulle kräva ett eget inlägg om inte en hel bok.) På ytan framstår Bibeln som blott allt för mänsklig, men i enlighet med den gudomliga avsikten är den samtidigt genomsyrad av olika betydelseskikt; en och samma text rymmer mångskiftande tillämpningar och hänsyftningar – alltifrån sociala och moraliska till kosmologiska och rent andliga – beroende på läsningens nivå. Origenes liknar således Skriften vid en mandel:

Skriftens första aspekt, bokstaven, är ganska bitter. Den föreskriver omskärelse i kroppen och sätter upp regler för offer och för allt det som står under ”bokstaven som dödar”. Förkasta allt detta som mandelns bittra skal. Sedan kommer du till mandelskinnet, som är moralen och självbehärskningen. Dessa är nödvändiga för att skydda det som finns innanför, men de måste skalas bort. Därefter kommer man helt visst att upptäcka att vishetens och gudskunskapens mysterier, som återställer och när de heligas själar, fanns dolda under dessa skal.

Detta trefaldiga mysterium upprepar sig genom hela Skriften.

(Homilior över Fjärde Moseboken, 9.7)

Med de kristologiska parallellerna i åtanke kunde man ta avstamp från det nyss sagda och betrakta den bibliska texten – i synnerhet Psaltaren – som en sorts paradigmatisk ”urtyp” för allt vad den mänskliga själen inrymmer och överhuvudtaget kan erfara. Skriften fungerar i den bemärkelsen som en sorts spegel för varje given själ som vill utröna dess mening, så att vår möjlighet att tränga ned till dess djup blir direkt proportionerlig till djupet av vår verksamma insikt om oss själva och det ”Guds rike” som är ”inom er”. Och det är väl just eftersom vi sålunda bär skriftsanningarna inom oss som vi åtminstone i princip kan ana någonting ”där bakom” – kan få en flyktig intuition om att de berättelser som utläggs i den tusenårgamla texten på något sätt går parallellt med vår egen innersta natur. Gud verkar hursomhelst inte dra sig för att ligga dold under det oansenliga, vare sig det gäller anstötliga textyttringar eller lidelsefulla själar.

1 kommentar

Under P. A.

Träning

Det är inte helt utan orsak som det ibland, från så skilda håll som från både utomstående soffpotatisar som från självutnämnda träningsnarkomaner, påpekas att träning för många blir inte en drog, utan en religion. Det ligger en del i det. Har på bloggar här på nätet hittat både ett och annat yttrande, som hade kunnat överföras på den andliga vägen:

– Ibland känns det omåttligt motigt, men man får själslig belöning efteråt, om man härdar ut.

– När det är som tyngst, måste man öva sig i att se målet istället för hindren.

– Man skaffar sig rutiner och livsregler.

Ofta verkar man kunna känna sig nästan jag-lös under själva passen, och, efteråt, välsignat höjd över och oberörd av världsliga bekymmer — något jag ofta också upplever under och efter att ha varit i kyrkan!

Träning verkar alltså för många vara en form av vardaglig askes, som hjälper människan att hålla begären i schack. Man ser likhetstecknet mellan ett kontrollerat leverne och själsligt välstånd, och förstår hur regelbundenhet i det yttre främjar det inre. Något man som man, numera utrustad med ett par kristna ögon, med glädje noterar.

Och följaktligen: Populäre löparen och skribenten Kenneth Gysing skriver i sin bok Ett år av magiskt löpande, om hur man, genom löpning, kan uppleva sig bli ”ett med världsalltet”, hur löpning kan vara såsom meditation; och Christopher McDougall beskriver, i sin moderna löpboksklassiker Born to Run, hur en mexikansk, långdistanslöpande indianstam, ibland springer med just den andliga upplevelsen som mål.

En risk består förstås i att det yttre blir ändamålet; att man börjar beundra sin spegelbild, och blir besatt av att bygga muskler eller tappa fett — särskilt här i Väst, där vi redan i stor utsträckning berövat oss själva möjligheten att leva ett liv även på det andliga planet. Det ligger naturligtvis ingenting negativt i dessa effekter, om de kommer som ett resultat av en förbättrad livsföring, och de kan ju verka sporrande i ens goda föresatser, men man bör passa sig noga för att uppställa fel syfte för sin kroppsliga övning. Platon lär, i Staten, hur barnen bör undervisas; först i musik, för att väcka kärleken till det sköna, men snart även i gymnastik, så att kroppen må bli själen en värdig boning — en obalans i förhållandet dem två emellan, leder till antingen vekhet och kroppslig oduglighet, eller till råhet och ärelystnad.

Förövrigt har nya studier visat att skolbarn med daglig gymnastik på schemat konsekvent presterar bättre, och lär sig mer, än de med idrott på schemat två gånger i veckan. Man bör alltså inte undlåta att läsa lite kvalitetslitteratur efter träningspasset! I säng skall jag nu, och läsa Salomos tal till det församlade Israel — må det, såhär efter en tredubbel Jackie och tvärtemot så mycket annat jag läser, fastna i minnet!

8 kommentarer

Under Joel

Mörkrets väntan

När vi nu befinner oss i väntans tider såväl vad beträffar den ortodoxa påsken som nästa inlägg från Joel – och endast Gud vet när han åter skall bryta fram ur de värmländska skogarna – tar jag tillfället i akt att skrida in med några ord om ett annat, mörkare slags väntetid. Min ovana trogen skall jag emellertid inte tala av mig själv, utan tänker i stället anföra ett själasörjande brev från den svenske mystikern Hjalmar Ekström.

Denne gudsman gjorde sig i livet överhuvudtaget inte känd genom någon yttre verksamhet, som ju i hans fall var begränsad till en skomakarverkstad; hans egentliga verksamhet hörde till det inre och tilldrog sig som sådan i ”den fördolda verkstaden”. Poeten Vilhelm Ekelund sade honom en gång: ”Det är också ett koketteri att du skall sitta här och lappa skor! Öppna bläckhornet! En halv sida av dig skulle göra succé.” Vissa människor är dock kallade att hålla sig utanför allmänhetens ljus för att i stället sätta desto djupare spår i det fördolda, och så var det kanske med Hjalmar Ekström.

Detta brev riktar sig till adressaten ”M”, vars svåra ledgångsreumatism nyligen hade tvingat henne att flytta till ett behandlingshem. Likväl skall nog alla och envar finna en klangbotten i Hjalmar Ekströms trösterika ord, vare sig det är vi själva eller våra nära som lider och vare sig det är fråga om kroppsliga plågor eller ”själens mörka natt”.

Kära M.

”Ingenstans hör jag hemma”, säger du. Du hör hemma i Hans hjärtas helgedom. Du hör välsignat hemma där. Och ingen kan rycka dig ut ur detta ditt hem. Men du kan icke alltid se denna din tillflykt, ty ibland måste Herren bära dig genom mörk natt här i världen och natt-mörkret omsveper både Honom och dig. Då kommer mörka tankar över själen. Och likväl är hon aldrig tryggare än då. Aldrig håller Herren hårdare om dig, du kära, än just då. Ibland får Han till och med hålla så hårt att det gör ont, och då tror man lätt att denna smärta kommer av något annat. Men du, Mia, skall komma ihåg, att det blott är i Hans armar du vilar. Du skall också veta att Han känner hur svårt detta vägstycke är. Så ömt och varligt som det är möjligt på detta vägstycke bär Han dig fram. Och så säger Han: Frukta icke, bida bara – ännu en liten genomgång och vi äro inne i det ljusa och ljuva landet. Han för oss nämligen också genom ljusa och ljuva land här i världen. När hjärtat nöjer sig med att vila i Herrens famn i mörker, då kommer det till det ljusa. När hjärtat blir nöjt med det lilla, då kommer det till det stora.

Du undrade om du hör till dem som inte vilja. Nej, det gör du inte. Men även för dem som vilja kommer det stunder ibland, då de icke vilja. Och då är det gott för dem att veta, att Herren drager dem till sig även de stunderna.

Du säger att det kring dig icke finns varken himmels-luft eller himmels-ljus. Och jag säger: det vet du icke själv, och det skall du icke själv veta. Men du skall veta att du är innesluten i Jesus Kristus, och omkring Honom kan det icke vara annat än himmels-luft och himmels-ljus. ”Saliga äro de som icke se och dock tro.” De människor som bära himmels-ljuset, måste här i världen vara beslöjade. Då lyser ljuset ut i omgivningen på sådant sätt att det icke synes, att det är genom dem det lyser ut.

Sabbatsvilan är själva himmelen på jorden. Vilken andekraft strålar det icke ut från den också till vår omgivning, när vi bo i den. Sabbatsvilan verkar mäktigare än något annat här på jorden. Det är därför det förunderliga sker, att den som t.ex. ligger sjuk och icke kan göra något, i själva verket gör det mesta och bästa. Ty Herren är där verksam genom den sabbatsvila Han omgiver själen med.

Vi ha ett härlighetsliv i Kristus i himmelen, men det ha vi icke för att undslippa uppgiften på jorden, utan för att det livet skall förnedra sig och stiga ned till jorden, såsom Jesus gjorde, och sprida himmel omkring oss på jorden.

17. Febr. 1935.

Lämna en kommentar

Under P. A.

Den inre plöjningen

Jag hade egentligen tänkt undvika att låta mina inlägg gå ner sig alltför mycket i ”citatträsket”, men kan ändå inte motstå att delge följande eleganta formulering – hämtad från buddhismens kanoniska skrifter (i det här fallet Sutta Nipātā, I.4) – av det kontemplativa livets fördolda verksamhet.

En gång uppehöll sig den Helige i Magadha på Dakkhināgiri i brahmanbyn Ekanālā. Och vid den tiden hade brahmanen Kasi-Bhāradvāja femhundra plogar, som i såningstiden voro i gång. Då klädde sig den Helige om morgonen, tog sin allmoseskål och sin överklädnad och gick till den plats, varest brahmanen Kasi-Bhāradvājas arbete utfördes. Vid den tiden försiggick hos brahmanen Kasi-Bhāradvāja utdelning av matportionerna. Då gick den Helige till den plats, där denna utdelning ägde rum; sedan han kommit dit, ställde han sig avsides. Då såg honom brahmanen Kasi-Bhāradvāja stå där för att erhålla allmosor; sedan han sett den Helige, sade han:

”Jag, o asket, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag. Även du, o asket, skulle plöja och så; och äta, sedan du plöjt och sått.”

”Även jag, o brahman, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag.”

”Jag ser dock varken ok eller plog eller plogbill eller pikstav eller oxar tillhörande den ärevördige Gotama.”

Och den ärevördige Gotama sade sålunda: ”Även jag, o brahman, plöjer och sår; och sedan jag plöjt och sått, äter jag.”

Då tilltalade Kasi-Bhāradvāja den Helige med följande sång:

 

 En plöjare du påstår dig

och dock vi ej din plöjning se.

Om plöjning frågad, säg mig den,

att vi din plöjning känna må!

 

Den Helige svarade:

 

 Tron är fröt; askesen regnet;

vetandet är oket, plogen;

blygsamheten är min plogstjärt;

tistelstången är förståndet;

eftertanken plogbill, drivstav.

 

Jag är ren till kropp och ande;

måttlig i vad magen tillförs;

sanning talar jag till lögnens

avbräck; mildhet rastestället.

 

Dragdjur är min kraftansträngning,

vilket för mig till nirvāna.

Utan återvändo går det

till den ort, där sorgen upphör.

 

Så är plöjningen jag plöjer,

frukten är odödligheten.

Den som denna plöjning plöjer,

från allt lidande han löses.

Lämna en kommentar

Under P. A.